När vi slutat hoppas och tro finns Anden ändå kvar

”Där föddes jag”, säger Signe glädjestrålande och pekar på Dalby kyrka. ”Nej”, svarar jag ganska bestämt och mycket pedagogiskt. Jag vill att hon ska veta hur det egentligen ligger till. ”Du föddes på BB i Karlstad. Du döptes däremot i den här kyrkan.”

På hemvägen passerar vi Dalby kyrka på nytt. Signe tittar allvarligt på mig och pekar på kyrkan. ”Där föddes jag”, säger hon mycket bestämt och väldigt pedagogiskt. Jag känner mig som en lika trögtänkt lärare i teologi som rådsherren Nikodemos. ”Jo”, svarar jag eftertänksamt. ”Det har du förstås rätt i. Det var i den här kyrkan som du döptes. Det här är din födelsekyrka.”

Det korta och koncisa doptal som Signe höll för mig i bilen fick mig att tänka på en video som jag såg på 90-talet. Då var den gåtfulla musikgruppen Enigma världsberömd. I dag finns hitlåten ”Return to Innocence” på Youtube.

Det första vi får se är en äldre man i svart basker som plockar päron från ett träd. Därefter faller har ner på ryggen och dör. Nu får filmen färg och allt utspelar sig baklänges. Fallfrukten flyger tillbaka upp på grenarna, likaså druvklasarna som nyss hade skurits ner. Den gamle mannens liv återberättas. Vi får se vännerna som spelar boule och djuren som trängs på den lilla bygatan.

Vi får se den gamla frun som en gång var en ung brud och dessförinnan en liten flicka. Vi får se den atletiske ynglingen som slog med lien och den snaggade pojken som lärde sig cykla. Efter fem minuter tar videon slut. Den slutar vid dopfunten. Det var där som den gamle mannen föddes. Hela hans liv var ett liv i dopet och när han dog var det dopet som satte färg på resten av filmen.

De bästa doptalen hålls vanligtvis vid begravningsgudstjänster. Det säger något viktigt om dopet. För många av oss betyder dopet som mest när vi själva förmår som minst. Dop-psalmerna klingar som klarast när vi får svårare att andas eller när vi inte längre tycker att vi kan tro.

Dopljusets låga framträder som tydligast när vi rör oss i livets skymningsland eller omsluts av tvivlets becksvarta natt. Dopet är en helig handling, ett sakrament och ett mysterium. Som alla sakrament är dopet en objektiv verklighet, en händelse som är förknippad med ett gudomligt löfte som sträcker sig längre än vår tankeförmåga och vårt känsloliv.

Dopets löfte säger oss att Kristus bär den döende människan genom död till liv även om hon inte kan sända honom en tanke. Dopets löfte säger oss att Anden finns i oss med alla sina gåvor även när det känns som om vi aldrig mer kan tro, hoppas eller älska.

”Jag vet en brunn som flödar, en vattenåder, fast natten råder.” Så inleder den spanske 1500-talsprästen och poeten Johannes av Korset en av sina dikter. I samtalet med Nikodemos i söndagens evangelietext beskriver Jesus Andens vind på ett sätt som för tankarna till Johannes dikt.

Precis som Anden är den källa som Johannes diktar om samtidigt påtaglig och mysteriös. Vi känner inte till källans uppkomst men vi vet var den är belägen. Dess vatten kan mätta oss när det skymmer och det räcker till alla.

Källsprånget är så oändligt att det saknar botten. Ingen människa har lyckats vada så långt utåt kanterna att hon har nått en strand i ett främmande land. För mig blir Johannes dikt ett doptal. Dopvattnets glans kan aldrig skymmas eller förställas. I skönhet har dopkällan ingen like och ur den dricker både jord och himmelrike.

Karin Johannesson
präst och lektor