Så kan vi förmedla det som hör till ett liv i tron

Reformationsåret 2017 når sin kulmen i slutet av denna månad. Det fick en oförglömlig start i Lund och Malmö den 31 oktober 2016. Gudstjänsten Från konflikt till gemenskap i Lunds domkyrka och Tillsammans i hoppet i Malmö arena fortsätter att ge resonans på många håll i världen.

Svenska kyrkan tillsammans med Stockholms katolska stift fick vara värd för ett kyrkohistoriskt möte mellan ledningen av Lutherska världsförbundet, påve Franciskus och kyrkoledare från hela världen. Den förmånen manar oss att fortsätta vara en kyrka med ekumeniskt ansvarstagande, ett världsvitt perspektiv och medvetenhet om att reformationen är en ständigt fortgående process.

Det har pratats Luther och luthersk teologi, det har rests till Wittenberg och förståelsen av hur lutherskt präglat vårt land är bör ha vuxit. Förhoppningsvis har många små Luther puttats ner från axlarna och fått en mera autentisk plats: gett råg i ryggen för ett liv i frihet och tjänst. Den som är accepterad av nåd genom tron på Jesus Kristus är fri att leva enligt kärleksbudet.

Svenska kyrkan blir mindre – och samtidigt större. Mindre genom att våra medlemstal sjunker, samtidigt som uppdraget att vara kyrka genom att följa Jesus är lika stort som alltid. Ja, kanske rentav större: vårt samhällsansvar och offentliga förväntningar på oss som kristna växer, samtidigt som vi alltid ska ha fokus på dem som Jesus kallar ”dessa mina minsta”.

I denna situation är det nödvändigt att vi ökar vår kompetens, både som organism och som individer. Trots att vi ständigt håller på med lärande och undervisning saknar vi ett systematiskt och sammanhållet program för det. Kyrkostyrelsen har uttryckt att ett sådant program bör prioriteras.

Det var länge sedan skolan hade som uppgift att ge en grundläggande kompetens i kristen tro. Idag är det få hem där barn lär sig att be. Det är få mor- och farföräldrar som tycker det är lätt att förmedla de bibliska berättelserna till barnbarnen.

Det är också länge sedan kyrkan insåg att det var bäst att sluta med katederundervisning och auktoritärt pekande med hela handen. Idag är det inte bara i samhället i allmänhet som kunskapsnivån i frågor om tro är låg. Också bland oss själva, i kyrkan, finns stora behov.

När vi insåg att auktoritär undervisning inte fungerar var det lätt att falla för frestelsen att bli en småpratande kyrka, där trivseln blir självändamål och skymmer målet ”att lära och vägleda varandra” (Kol 3:16) så att vi får växa i tro, kunskap och kärlek. Nu måste det vara möjligt för oss att lyfta oss till en högre ambitionsnivå: att förmedla den rika kunskap och erfarenhet och de färdigheter som hör till ett liv i tron och att göra det på ett dialogiskt sätt.

Visst finns det arbetslag och kyrkoråd som talar om mer än schemafrågor och budget. Visst finns det ambitiösa pedagogiska verksamheter för barn, unga och vuxna i många församlingar: fortbildning, konfirmandarbete, ledarutbildning, vuxenkatekumenat med mera.

Det sker många goda insatser i många församlingar. Men i ett helhetsperspektiv och med tanke på vad situationen kräver behöver vi tillsammans nå längre. Som en observatör utifrån sagt: Ni småsatsar för mycket och har för lite av ett sammanhållet tänk kring er kyrkas undervisning och lärande.

Projektet ”Dela tro – dela liv” har gett inspiration och varit en ögonöppnare. I dess hägn har många blommor fått blomma. Nu är det dags att ta nästa steg för att utveckla ett sammanhållet och systematiskt program för lärande. Vi behöver fortsätta att dela tro och liv. Våga tänka – våga tro.

I boken Utmaningsdriven undervisning har Jakob Wirén undersökt hur andra kyrkor har svarat på den utmaningen: trosupplärningen i Norge, och program i engelska kyrkan och den evangelisk-lutherska kyrkan i USA. Vi behöver ju inte uppfinna hjulet på nytt utan kan lära oss av andras erfarenheter!

Målet kan vara ett program som är lika välkänt som konfirmationen. Som lokalt kan se mycket olika ut, men som ändå kan kännas igen i hela landet.

Hur många föräldrar resonerar inte så här: det är nog bäst att jag anmäler mitt barn till simskolan. Att kunna simma kan rädda hens liv. Jag vill att föräldrar med samma självklarhet ska säga: det är nog bäst att jag anmäler mitt barn till kyrkans undervisning – och mig själv med!

Att kunna hålla sig flytande i de stora existentiella frågorna kan rädda liv. Ett friskt gudsförtroende och ett sunt självförtroende kan vara skillnaden mellan liv och död, inte minst under tonårstiden. Med sjunkande kunskap minskar även den kristna trons upplevda relevans. Människor förstår inte varför och på vilket sätt tron kan bidra till livsmening, sammanhang och öppna dörren till det eviga livet.

Annorlunda uttryckt: Vi kan inte tillåta att okunskapen om tro och religion blir så stor att den blir en fara för sammanhållningen i samhället och dess värdegrund. Jag ser ibland tecken på att det skulle kunna vara så.

Det behövs många idéer, tankar och målmedvetet arbete. Alla i kyrkan behöver hjälpas åt och dra åt samma håll. Vill du eller ditt arbetslag bidra med tankar eller erfarenheter? Hör då gärna av dig till mig!

Antje Jackelén

ärkebiskop i Svenska kyrkan