EFTERTANKE. De svåraste frågorna är nog de bästa. Särskilt för att de inte har några enkla svar. Med tacksamhet tänker jag på dem som utmanat mig.
Journalisten som hörde av sig efter ett av de svåra terrordåden: ”Skulle du och jag också kunna döda andra?” Tonåringen som brottades med den bristande tron på sig själv: ”Varför ska jag leva?” Mamman som förlorat sitt enda barn: ”Vad finns det nu för mening?”
Ibland ställs inte frågorna för att få svar. Varje försök till svar skulle i stället krympa livet. Frågorna blir snarare en vädjan om att kunna se det hopp som ger kraft att orka leva, trots allt.
Då kanske det är bra att orden inte blir för många. Som i evangelietexten denna söndag. När livet ställs på sin spets orkar man inte med långa föreläsningar eller predikningar. Då kan det räcka med att höra: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
Orden är inte unika. Man kan finna ord med motsvarande lydelse i flera religioner och många heliga texter. Varje människa, som är skapad av Gud, har tydligen fått gåvan att förstå något av
livets djupaste hemlighet, den som handlar om att älska. Det unika blir därför inte orden eller livsförståelsen utan han som uttalar dem.
När Jesus säger dessa ord förstår vi att det är ord som kommer från Guds hjärta. Guds son talar Guds ord om Guds väsen och Guds vilja med vårt liv. Det liv som Jesus själv valde att gestalta, inte bara i ord utan i handling: Den självutgivande kärlekens liv.
På många sätt är kärleken den upp- och nedvända världen. Det är i kärlekens värld man får genom att ge, blir rikare när man delar, blir sig själv när man ser till en annan, vinner sig själv när man offrar sig själv. Det är denna väg som Jesus pekar ut för oss att gå, vi som fått livet och har ännu en tid kvar att leva. Det är på detta sätt vi fullt ut blir människor. Det är så världen kan vändas rätt. Kärleken, vårt enda hopp.
Författaren Göran Tunström har i en av sina böcker formulerat vad vi kan betyda för varandra: ”När någon rör vid en förvandlas man till den man alltid velat vara och en gång kanske var, men nära nog glömt bort.” Att beröra och beröras. Det är genom att möta en medmänniska, och själv tillåta sig vara medmänniska som man får nåden att förvandla - och förvandlas till den man alltid velat vara.
I nästan varje berättelse om terror, ond bråd död eller det mörkaste mörker finns också andra berättelser – om självuppoffrande, självutgivande människor och handlingar. Varje gång föds hoppet om att kärlekens makt är oövervinnerlig. Jag tror jag förstod vad han menade, föredragshållaren: ”Vi blir mänskliga när vi dör bort från oss själva. Vi blir aldrig rädda för att dö när vi släpper taget om oss själva. ”
Det är många år sedan den Oscarsbelönade filmen ”Dead man walking” kom. Den handlade om nunnan som följde den dödsdömde Matthew på vägen fram till hans avrättning. Man visste hur avrättningen skulle gå till. Där skulle det finnas ett antal åskådare.
Några av dem var anhöriga till de tonårsbarn han mördat. De skulle sitta där utanför fönstret för att se honom dö. De sista sekunderna av hans liv kunde han få blicka in i ögon fyllda av hat. Nu skulle de äntligen få sin hämnd. Men det fanns en till som skulle vara där, nunnan Helen. Inför det som skulle bli hans sista minuter, sekunder av livet säger hon: ”Låt mig vara kärlekens ansikte för dig.”
Så kan också det svar gestaltas som förmedlar ett kärlekens hopp.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR