Sommarens jul är en löftets båge till den nya skapelsen

”Vintern som rår har ett blont ärr i pannan och i sommarn som rår går en snövind kvar”

Diktstrofen av Lars Forsell har följt mig i många år. Inte alltid, men stundtals stiger den upp i medvetandet, tolkas och omtolkas av mig, i det liv som levs just nu. I den korta paus mellan då och nu, mellan nu och sedan. Kanske mest som en önskan att kunna binda samman det förgångna med nuet, att det skulle finnas någon sorts bro mellan livsåldrar, mellan generationer, mellan mitt jag som var då och mitt jag som är nu. En längtan efter en mitt där allting möts.

Utanför fönstret stiger regnbågen fram, tydlig och färgrik, väldig i sin båge. Mil efter mil ligger under den, från skog till hav, från slättland till långsträckt ås. Förenande i sin skönhet och väldighet.

Kanske handlar den midsommar som snart skall firas, inte alls om att vi har nått mitten av sommaren. Eller om solens timmar över jorden. Kanske handlar det om att få ta emot en båge av helhet, ett löfte om sammanhang, ett förbund mellan himmel och jord.

På söndag, som sedan evangelieboken från 2003 låter söndagen efter midsommardagen firas till minne av Johannes Döparens födelse, läser vi hans far Sakarias lovsjungande profetia:

”Han [Gud] visar barmhärtighet mot våra fäderoch står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham ...”

”Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.”

”... Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.”

Vid midsommar ekar julens bibeltexter. Ja, i vissa traditioner kallas denna dag till och med för sommarens jul! ”I sommarn som rår går en snövind kvar…”

Vid midsommar slås en båge från skapelsens första dag, till den nya skapelsen efter syndafloden och Noas ark, vidare med nyskapelsen genom Jesus Kristus, till löftet om den tillkommande världens liv. Fredens väg. Här är löftets båge. Här är nådens himmel utan gräns.

Och här ligger jag på denna jord och tittar upp i oändligheten. Allt får finnas.

Ibland talar jag med mig själv genom mina tidsåldrar. De förluster jag lidit, blåser mitt nu försiktigt på och lindrar smärtan en aning. I mitt rusiga sommarjag finns ett ankare från den tid när löftet var starkt som döden, och håller mig på rätt kurs. Ett blont ärr i pannan. Från den som prövade och välsignade. Den som inte släpper taget om mig. Den som låter allt finnas.

Han verkar stå där, den där pappan, Sakarias. Johannes far. Förut slagen till marken av barnlöshetens besvikelser och stumhet inför undret, men nu full av ord och språk, mottagande, öppen inför livet. Och när livet återvänder kommer det med framtid. Alltid. Och han bara står där, mitt i välsignelsernas regn, och låter allt finnas. Kanske barnet skriker, kanske mamman gråter, kanske allt är osäkerhet, men ändå: Välsignat. Allt får finnas under löftets båge.

I den korta paus mellan Nu och Sedan ber jag som Forsells dikt slutar:

Ge mig den tyngd

som krävs för att lyfta

och den kärlek som krävs

för att stanna kvar.

(ur Telegram 1957)

Gunilla Renöfält

präst och homiletiklärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Lund