EFTERTANKE. Om tröst är att tro sig kunna ersätta den man förlorat så finns ingen tröst. Kanske måste vi ibland få vara otröstliga, skriver Esbjörn Hagberg.
Jag såg henne sitta på första bänk. En okänd kvinna. Min föreläsning skulle handla om att leva med ensamhet. Efter en stund märkte jag hur hennes ögon fylldes med tårar. Hon tycktes känna igen sig i ensamheten. Säkert bättre än jag själv.
Det föddes många tankar när jag såg hennes tårar. Hade hon lämnat någon eller blivit lämnad? Hade hon upplevt att någon genom döden tagits ifrån henne? Hade hon kanske ingen att dela tankar om livet med eller fanns ingen där som förstod? Det finns så mycket som gör att ensamhetens, saknadens och sorgens tårar kan komma. Finns det någon tröst för oss som gråter?
Det var nog kvinnans tårar som den gången fick mig att citera C.S Lewis, den engelske litteraturprofessorn. Få har som han formulerat klara tankar om lidandets problem. Han tycktes få den märkliga ekvationen om livet och lidandet att bli förklarlig. Men, den dag hans hustru dog var det som om allt klokt han skrivit inte längre räckte till.
Det var tydligen skillnad på att ha tankar om lidandet och själv lida, att veta något om ensamhet och själv känna sig ensam, att tala om sorg och själv sörja. I en personlig bok om sin sorg skrev han: ”Tala med mig om religionens sanning och jag skall med glädje lyssna. Tala med mig om religionens krav, och jag skall undergivet lyssna. Men kom inte och tala med mig om religionens tröst, för då misstänker jag att du inte förstår.”
Kan det finnas tillfällen när det inte finns någon tröst? Om tröst är att kunna göra det som skett ogjort finns heller ingen tröst. Tröst är nog inte heller att sluta gråta eller att låta bli att tänka på det som hänt. Inte ens tron på Gud kan ersätta den eller det som inte längre finns. Kanske måste vi ibland få vara otröstliga. Kan det finnas en tröst i att tillåtas vara otröstlig? Jag stavar gärna på psalmens ord: ”Gud i dina händer får jag gråta ut, gråten delar du tills den tar slut… Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.” (Sv.Ps. 769:3)
Denna helg är minnenas helg. Många av oss går till våra vänners och anhörigas gravar. Jag tänker på graven som en tillåtande plats. Här är det möjligt att få ge uttryck för sin sorg oavsett om den tar form av tårar eller praktisk omsorg. Visserligen förändras både sorgen och saknaden med tiden, men de går inte över. Det är som det ska. Vem vill glömma den man älskar? Vem vill avstå de minnen som är en del av ens eget liv?
Det är som om livet blir alldeles särskilt viktigt i dödens närhet, både det som levts och det som ännu väntar. Vad gör jag med de dagar som återstår av mitt liv? Vad hoppas jag lämna efter mig av minnen till dem som en dag står vid den plats där jag vilar? Inför allt kan det vara fint att få tända ett ljus och kanske låta allt bli till bön, ibland med ett ”Tack”, ibland med ett ”Förlåt” eller med ett hopp om återseende. Kanske också en bön att själv fullt ut fortsätta leva medan livet är.
Det är som om det händer något när tankar och ord förvandlas till bön. Då blir mina tankar och känslor inte bara mina. Ännu en gång vill jag ta till mig psalmens ord: ”Gud i dina händer vilar jag i bön, växer glädjens tro och hoppets frön. Du har oss försonat: Jesu Kristi död räddar oss till liv i överflöd.” (Sv.Ps. 769:2)
Jag vet inte hur livet blivit för kvinnan som en gång satt där på första bänk och gav mig tankar om tårar och tröst, om sorg och ensamhet. Denna helg vill jag tända ett bönens ljus för henne och alla oss som har vår gråt att gråta.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR