"Teologin måste hålla för livet"

För några år sen levde Patrik Hagman som småbarnspappa med sin fru Kika och deras son Joel i skärgårdsstaden Pargas söder om Åbo i Finland. När Joel var tre år började han må dåligt och kräktes ofta. Familjen åkte in till sjukhus och så småningom visade det sig att pojken hade cancer. En tumör lika stor som en avokado fanns i Joels huvud.

Det här blev början på en lång rad sjukhusbesök med operationer, cellgifter och strålbehandling. Men inget kunde rädda Joel. Till sist blev föräldrarna tvungna att berätta för sonen att han inte skulle överleva. Joel hann blåsa ut ljusen på sin sexårs-tårta, några dagar senare var han borta.

Ett par år senare slår döden till igen. Kika får en stroke och plötsligt är Patrik ensam kvar. Nyligen kom han ut med sin bok Sorgens gåva är en vidgad blick.

Är sorgen en gåva?

– Det finns gåvor man inte vill ha. Men sorgen kan ge är en blick som hjälper oss att se bortom det som är förgängligt i livet.

Han skriver öppet och personligt om hur döden kan se ut på nära håll. Hur förlusterna påverkar honom. Döden kräver förändring hos den som blir kvar, för livet ska trots allt gå vidare. Vilken hjälp har en kristen människa av sin tro i det läget? Håller teologin när livet ställs på sin spets?

– Min tro höll eftersom den ser ut som den gör.

Med tron i ryggen lever han med sorg och smärta samtidigt som han kan se livets rikedom, kärlek och skönhet. Han och hustrun Kika fick flera år tillsammans och de fick en son. Joel är död nu men han var underbar när han fanns.

Patrik Hagman skriver om hur tacksamhet bär honom genom sorgen. Han är inte tacksam över sonens tumör eller fruns stroke. Men han är tacksam över det som blivit bra. Genom att känna den tacksamheten slår han tillbaka mot livets elände.

– Förlust och sorg är inte hela sanningen om mitt liv.

Den kristna tron spelar en viktig roll i hans sorgearbete.

– Men det är olika från människa till människa. Det beror mycket på hur deras kristna tro ser ut.

Själv har han jobbat länge med sitt förhållningssätt, både som troende människa och som teolog. Ett arbete som började på allvar när han var 21 år och hans pappa dog i cancer.

Patrik berättar hur han växte upp i en österbottnisk frikyrklighet där gudomliga ingripanden sågs som rätt självklara. När pappan blev sjuk bad många att han skulle blir frisk. När bönerna inte hjälpte fick familjen höra att det var för hans synders skull, ett resonemang som kom i repris många år senare.

– När Joel blev sjuk fick jag höra att det låg en förbannelse över min familj. Men det finns ingen förklaring till lidande. Sjukdom och död hör till ett normalt liv och det tjänar inget till att fundera på ”varför?”.

Patrik Hagman kan prata om det här med självklar röst för han har ökenfäderna i ryggen sen många år tillbaka. Efter pappans död valde Patrik att studera teologi och som ung student började han söka svar på livets stora frågor inom teologin. Men när den lutherska teologin presenterades för honom hittade han inga tillfredsställande svar. Tvärtom tyckte han att de stora frågorna skyldes över.

– Inom luthersk teologi blir det lätt så att man delar upp verkligheten i olika dimensioner. Dels en andlig sfär och sen den vanliga verkligheten definierad av vetenskapen. Den ena behöver inte ha med den andra att göra och det gör att tron inte har något att säga till om i den vanliga verkligheten. Jag vill inte dela upp livet på det sättet.

Patrik Hagman ser de olika dimensionerna som ett teoretiskt bygge som människan skapat för att fånga in tron i ett system. En ordning som ska ge trygghet och förklaringar. Även när det inte finns några. Det fungerar för ”ordningskristna” som vill ha struktur men stänger samtidigt in tron i en snäv kostym som inte håller måttet för de stora frågorna.

– Inom teologin finns en tendens att teoretisera och intellektualisera. Men teologi måste gå att tillämpa i verkligheten!

Bra teologi måste hålla när livet går sönder. Allt annat vore slöseri med tid. Så skriver han i boken där han också berättar om hur de tidigt kristna byggde upp en tradition som han gärna lutar sig mot. Ökenfäderna som levde asketiskt i öknen försökte inte komma med förklaringar till att människan blir sjuk och lider.

– Lidande i sig är helt meningslöst. Men med kristen tro kan en människa få hjälp att skapa en mening och då kan vi lära oss något av lidandet. Ökenfäderna såg prövningar som en normal del av livet och en möjlighet till att växa.

Patrik Hagman ser själv ingen mening med Joels död. Men som kristen pappa kan han skapa en mening.

– Genom hans död har jag blivit bättre på att hjälpa människor som är i liknande situationer. Jag tycker att Joel har lärt mig det.

Ända sedan studietiden har han haft stor hjälp av att fördjupa sig i den förmoderna kyrkan, han har tagit intryck av kyrkofäder som Irenaeus, Augustinus, Isak av Nineve och så småningom också medeltida mystiker. Hos dem har han hittat ett öppet sätt att förhålla sig till kristen tro utan färdiga förklaringar. Detta förhållningssätt har varit till stor hjälp för honom genom sorgen efter både Joel och Kika.

Men livet blir såklart inte enklare med en tro som är mer fri från förklaringar. Hur kan världens ondska existera trots en god och allsmäktig Gud?

– Jag väljer att bara resignera inför den frågan. Att inte förstå allt är en central del av att vara kristen. Tro handlar om att lita på Gud även när saker vi inte förstår drabbar oss.

Hur förklarar man det för ett barn som ska dö? Patrik tog ibland hjälp av teologin för att trösta och lugna Joel.

– Vi pratade om att hos Gud finns ingen tid som här i vanliga livet, vi föräldrar skulle finnas där och möta honom direkt.

Han är noga med att påpeka att boken inte är en beskrivning av en teologiskt korrekt sorgeprocess, snarare en berättelse om hur ett kristet liv i sorg kan se ut.

Vad spelar det för roll att en teolog skriver öppet om sin tro?

– Död, lidande och sorg har konstigt nog blivit liksom kvinnors område. Som manlig teolog tycker jag det är viktigt att bryta ner den könsuppdelningen. Min bok kan också vara en provokation mot dem som tycker att teologi inte ska blandas in i livets kletiga frågor.