EFTERTANKE. Att våga bryta upp ur det som stelnat och dött ... är livsbejakande och luktar äventyr, skriver Maria Ottensten.
Uppbrott. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
De raderna av Karin Boye, älskade och citerade nästan till leda, har också fått mig att gråta och fatta mod. Det finns något starkt, viktigt och grundläggande i att våga bryta upp, lämna det som varit och påbörja något nytt. Det är ett villkor för mognande och hör inte bara ungdomen till.
Ändå blir jag provocerad av denna söndags uppbrottstexter. Jesus talar strängt till flera personer som säger sig vilja följa honom. En får veta att han inte kan räkna med någon fast bostadsadress om han följer Jesus, en att han inte får begrava sin döde far innan han slår följe med Jesus och en att han inte ens får gå hem och ta adjö av familjen.
Här tycks det drastiska uppbrottet vara idealet och det skrämmer och provocerar. För mig är hemmet och mina nära och kära oändligt viktiga. Att frivilligt avstå från att vara med och begrava min far hade varit omöjligt och jag har väldigt svårt att föreställa mig ett liv utan fast adress och skulle aldrig frivilligt avstå att ha ett jordiskt hem.
Samtidigt finns det ju något lockande hos både Jesus och i Karin Boyes dikt. Att våga bryta upp ur det som stelnat och dött, ta steg jag inte trodde jag skulle våga är livsbejakande och luktar äventyr och nödvändig nystart.
Stegen må sedan vara stora och handla om arbete, bostad och relationer, eller mindre, och handla om vanor och ovanor, vardagsrutiner och umgänge.
Temat efterföljelse manar mig också till uppbrott och förändring på trons område, det som rör böneliv, gudstjänstfirande och bibelläsning.
Så nog finns det områden i livet där uppbrott och förvandling är både välbehövligt och rentav nödvändigt, också i det etablerade livet. Semestertiden är ofta den tid på året då frågorna om förändring och stillastående gör sig påminda. När tankar hinner tänkas till slut brukar de frågorna om det är så här livet ska vara också i framtiden, dyka upp och kanske leda till förändring.
Resultatet kan bli en ansökan om nytt jobb eller ny bostad, ett nytt gymkort, en anmälan till en studiecirkel eller föresatser om ändrade vardagsvanor.
Frågan om efterföljelse som uppbrott gäller inte enbart oss som individer, utan också oss som gemenskap, som kyrka och samhälle. Vad är det Jesus kallar oss ut ur och in i? Hur kan Svenska kyrkan, med allt vad vi äger av fast egendom, anseende och makt följa Människosonen som ”inget ställe har att vila sitt huvud”?
Hur går vi vidare tillsammans in i framtiden, utan att ägna oss för mycket åt att begrava det som är dött och vara för hårt fästade vid vårt ursprung?
Gemensamma frågor att tala med varandra om när hösten kommer i samtalsgrupper, vid kyrkkaffen och sammanträdesbord. Frågor som passar ett reformationsjubileum.
Efterföljelse gäller oss som individer och enskilda, men minst lika mycket oss som kyrka och gemenskap. Och även i uppbrott och förvandling kan vi vila i tilliten till honom som säger: ”jag är med er alla dagar till tidens slut”.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som
skapar världen.
Maria Ottensten
präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR