Utan förtröstan är livet olevbart

Herren har hann ôm mej

ja ska int sakne nôe.

Han lätter mej vile i gröngräse

å gir mej å drecke när ja ä törsti.

Han muntrer ôpp mej

å viser hôlls en ska göre

så dä blir rätt etter hans mening.

Å ôm ja kommer i bôtten riktigt-

så behövver jag inte vare rädd ändå

för du är mä där åg.

Där hör ja när du knacker

mä käppen

och då ljusner dä.

Du gir mej så myck gôtt

så en del blir avundsjuke.

Du öser välsingnelser över mej

och glase rinner över.

Gohet och oförtjänt nåd

kommer och följe mej hele live

och ja ska få vare hos

Herren i eviheta.

Jag ville se Göran Tunströms grav. Han som berättar så man gråter och ler på samma gång och inte riktigt kan förklara varför. Bara att det är så nära Livet att det gör ont. Jo, en sväng genom kyrkogården i Sunne, där är den.

Och så besök inne i kyrkan, och där, bland glada vägkyrkodamer som serverade kaffe hängde den. Psaltarens 23:e psalm på någon värmländsk dialekt. Jag kan höra den inom mig, nästan. (men ska inte glase rinne övver?)

Säkert finns den nedtecknad på fler olika dialekter! Denna den mest välkända av psalmer i Psaltaren, den har lästs på dop och begravningar, skrivits med snirkliga bokstäver som minnesord i konfirmandbiblar och psalmböcker. En strof står inristad på många gravstenar. Hos många slår den an en ton av hemkänsla. Av tillhörighet. Den är liksom envars.

Kanske var det därför en kyrkogårdsnämnd i en församling jag arbetade, tyckte sig finna ett lagom fromt uttryck när de skulle föreslå vad som skulle stå på en sten i den färdigställda minneslunden, och kom fram till ”Han låter mig vila vid denna källa.”

Försiktigt framförde jag att om man citerar något, ska man citera korrekt, och här hade vi nu en blandning av psaltaren 23 och Bellmans epistel 82, ”Vila vid denna källa” och vi borde nog hålla oss till en av dikterna. Förslagsvis, framhöll jag, Psaltartexten.

Men sammanblandningen är ändå intressant. Bellmans epistel med sitt romantiska skimmer och välkända melodi, med rött vin och pimpinella, med uppsluppenhet, fest och glädje, och så glider tanken över till att allt detta goda kommer från Gud. Gud som alla goda gåvors givare. Herren min herde, som inte ska låta någonting fattas mig.

Ja, herdepsalmen har ibland blivit så hemkär, så man inte längre hör den mörka klangbotten den utspelas inför … För det är ju ingen idyll, psalmisten sjunger om. Och idyll har aldrig hjälpt någon på riktigt. Aldrig ingjutit hopp i den förtvivlade. Idyll kan vara verklighetsflykt en stund, eller påmålad glädjefärg på en murken stock.

Skrev David psalmen medan han jagades av Sauls soldater och fick gömma sig i bergen? David- eller vem som nu skrev psalmen, levde inte i en pastoral idyll á la Fredmans Epistlar. Diktaren var nog mer lik Göran Tunström, tänker jag. En som kan dikta så hela livet blir berättat, det onda liksom det goda. En som vet att utan det förunderliga, är allt bara grus. Att utan förtröstan är livet olevbart.

Men orätta vägar finns, den mörkaste dal finns, fiender finns, och ingenting är enkelt, för sådant är inte livet. Inte det sanna. Men i allt detta finns ett hem där någon hälsar mig välkommen med olja över mitt huvud. Där någon dukar fram mat åt mig och säger Kom och ät, allt är tillrett.

En förtröstan finns, att Gohet och oförtjänt Nåd kommer å följe mej hele live och jag ska få vare hos Herren i eviheta.

Gunilla Renöfält
präst och lärare i homiletik