Utsikten över vatten öppnar horisonterna

Det är viktigt med utsikten. Läkaren på sjukhuset kunde konstatera att det var något märkligt som hände. Patienterna hade genomgått samma galloperation. De hade vårdats på samma avdelning av samma personal. Men några av dem hade mindre smärta och snabbare läkningsförlopp än de andra.

Som den forskare han var måste han förstås ta reda på orsaken. Resultatet var överraskande. Det handlade om utsikten. En del av patienterna hade sitt rum beläget så att när de tittade ut såg de in i en grå vägg. De andra tittade ut mot en öppen yta med vatten och springbrunnar. Det var förstås de med den vackra utsikten som mådde bäst och kom hem några dagar före de andra.

Det är viktigt med utsikten för läkedomens och helandets skull. Det kanske inte är någon tillfällighet att vi denna tid på året gärna nynnar: ”Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo.” Det är något speciellt med utsikter över vatten. Det är som om horisonter både öppnas utåt och inåt.

Jag undrar om det går att finna en utsikt som blir insikt också i dopets vatten? I Biskopsbrevet om dopet står det: ”Dopet har en existentiell klangbotten som alla kan känna igen.” Kanske är det genom att blicka ned mot dopfuntens vatten som jag kan se både något läkande och helande.

Jag undrar om inte det första jag ser är mig själv. Det finns så många sätt att se på sig själv. Det vet var och en som stått framför badrumsspegeln. Det kan vara kritiskt granskande. En uppgiven önskan att få vara någon annan, något mer, något större, något bättre, vackrare eller finare.

Om man byter spegeln mot dopets vattenbild blir det annorlunda. Då kan man tänka på Luther som menade att vi som döpta har allt. Man kan inte bli något finare än att vara Guds barn. Det enda som återstår är att vi en gång ska bli himmelskt förhärligade.

Till dess får jag spegla mig i dopvattnet och säga om mig själv: ”Jag är en älskad människa. Jag är en förlåten syndare. Jag går mot livet var jag går. Jag är allt jag ska vara”. Är det inte en läkedom i all vår trasighet att få tänka så om sig själv? Att få se sig själv som någon som lever för och med Gud, värdefull, älskad och befriad.

Det andra man kan se i dopets vatten är bilden av Jesus. Denna söndag får vi hjälp av bibeltexterna att se den bilden. Här möter vi dem som visar på Jesus. Noa som påminner om att Gud sänder räddning när allt tycks gå mot undergång.

Johannes döparen som vittnar om den som är större än han själv är och som kommer att döpa i helig ande och eld. Lärjungen Filippos som visade en hovman från främmande land på Jesus och hans gärningar. ”Se på Jesus, vår räddare!”

Jag tror inte att det bara är min erfarenhet att det finns några ord, som man som förälder tar till sig lite extra, när man låter döpa sitt barn. Jag tänker på Jesus löfte: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” Vad kan man bättre önska sitt barn som ska ge sig ut i en farlig värld?

Vi som inte kan ge allt eller beskydda den man mest älskar från allt. Bland alla våra goda önskningar finns djupast sett en önskan om att ens barn ska uppleva gemenskap och närhet, en önskan för hela livet. I dopets vatten finns löftet och hoppet om den ofattbara samhörigheten där vårt liv är invävt i Kristi liv. Ett hopp som bär också in i döden. ”Jag är med er!”. ”Ingen skall rycka dem ur min hand”.

Det är viktigt med utsikten. Kan det vara en läkedom och ett helande att få se sig själv i gemenskapens och tillhörighetens ljus, se vattenspeglingarna av Kristus och mig i samma vatten?

Esbjörn Hagberg

biskop emeritus