Var helst kärleken är närvarande upphör jämförandet

Gud ser till mig.

Det tror jag är inneboende i själva Guds essens. Ja, det är Gud för mig. Oavsett om jag är ringa eller upphöjd.

Det där med ringa och upphöjd förresten, det måste väl tillhöra det världsliga språket? Visst är det ett mysterium för mig själv och omvärlden att Gud skulle se till mig. Just mig. ”Julbudskapet handlar om Maria från Nasaret, inte Maria Hjortstorp”, utbrister såväl inre som yttre röster.

Det där med litet och stort bor också som en syndens tagg i mitt människohjärta. Var helst kärleken är närvarande upphör jämförandet. Lovsången i universum är ju att allt som är stort måste med nödvändighet bli litet och allt som är litet måste med nödvändighet bli stort. Det är kärlekens språk som rör sig mellan dessa poler och skapar nytt. En annan verklighet, den verklighet som är Gud, kärlek och sanning.

Med andra ord behöver jag inte ens heta Maria. Det går bra med Josef, Owe, Loalii, Mohammed, Jack, … you name it. Julberättelsen handlar på riktigt om allt liv. Stallet, den oväntade platsen förvandlas lätt till ett fullfjädrat palats i våra tillrättalagda krubbor. Det är bra för julmyset, men sämre för möjligheten till identifikation med evangeliets inneboende sprängkraft. För dig utgiven. Därför att kärleken gör sig hemlös för att kunna tas emot.

Jag tycker så mycket om Ylva Eggehorns bild i psalmen 717 att ”Du, Gud går längre ner medan vi människor så lätt förleds att gå högre upp och bygga katedraler högt mot himlen.”

Jag vill inte moralisera. Gud finns också i katedraler och palats, såklart. Frågan är väl mera var jag finns. Det är jag som har så svårt att ta emot budskapet att jag är mottagen och önskad. Jag prövar tanken; älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst. Här sker undret. Kanske det är det Maria menar när hon kallar sig ringa. Eller så upplevde hon bara det ofattbara att det stora sker i det lilla. Det jag så gärna tvivlar på.

Så alla julglada, alla jultrötta, alla julplågade och alla julnjutare. Inkarnationens verkliga betydelse är så stor att den övergår vårt förstånd. Det är det som kallas under. Det är en glädje som spränger allt. En kraft som skapar.

För oavsett om jag sitter där inför granens tindrande ljus och upplever gemenskap eller är i ensamhet och inte orkar göra någon stor sak av julen eller plågas av ensamhet mitt i gemenskapen, andas du eller varför inte viskar du, i mitt öra; låt ingen ta ditt livsmod ifrån dig och inte ditt människovärde och inte din inre djupaste glädje; ty Du är mottagen och Du behöver inte betala, bara ta emot.

Jag kan inte tro att den Gud jag söker vill att vi skall förminska oss. Det är falsk blygsamhet. Jag vill tro att Du, Gud, önskar vår gemenskap. Jag älskar att vara ensam med Dig. Få din fulla uppmärksamhet, Gud. Och tänk att det sker utan att någon annan blir förfördelad. Det är det som gör mig så glad!

Maria Hjortstorp
sjukhusdiakon