Var inte rädda!

”Var inte rädda”. Det är änglaorden vi längtar efter i tider när tilliten går förlorad. Prästen och författaren Karin Härjegård om att våga tro på en god jul, en ljus framtid och den som är Världens ljus.

I vinterskymningen kör jag genom byn där min farfar Nils växte upp. Trakterna som av författaren Bodil Malmsten fått namnet ”mellersta Norrlands inland och fjälltrakter”. Jag passerar gårdar och minns ett stycke i en av Bodils böcker där hon beskriver det blå skenet mellan husen om vinterkvällarna. Och det är något visst med just det där skenet, jag ser det också.

Jag åker till kyrkan och längtar in, men porten är stängd och låst och ingen kyrknyckel hänger på en krok intill. Jag hade behövt få komma in. Jag hade behövt få sitta ner i kyrkbänken, kanske tända ett ljus, men framför allt hade jag behövt sitta där i tystnaden, mitt inne i heligheten och samla ihop mig. Samla ihop mig och hela världen. Samla ihop all den tillitsbrist som världen äger.

Vem ska jag kunna lita på? Det var de orden han sa, sjuttonåringen med mörkögonen och den röda flugan. Han med skrattet och den obändiga längtan att få lära sig det svenska språket, att få vara en del av det svenska samhället. Ja, vem ska han kunna lita på nu när han fått besked om avslag? Nu när han insett att Sverige inte kommer att hjälpa honom. Att det land där han de senaste två åren fått uppleva en smula trygghet, fått ana en glimt av hopp, nu stänger dörren och säger att han ska resa hem. Hem till fasorna, skräcken, döden.

Vem ska man kunna lita på? Också kvinnan jag mötte utanför matbutiken formulerade den meningen. Hon som har sin egen plats i kyrkbänken. Där sitter hon varje söndag. Där kan hon titta ut genom fönstret, ut på kyrkogården, och se sin mans gravsten. Hon som kommer och lämnar över en påse hembakade bullar emellanåt och säger att vi ska äta dem vid kyrkkaffet vid tillfälle. Hon som har varit med och vävt den stora bonaden som hänger ovanför trappen i vårt församlingshem. Det var länge sedan nu, men där hänger den. Nu är hennes blick fylld av oro. ”Till och med i kyrkan”, säger hon och ser på mig. ”Ska det inte ens få vara fredat i kyrkan?” Hon har insett att #metoo har följts upp av #vardeljus. ”För mig har kyrkan alltid stått för trygghet”, säger hon. ”Jag har alltid litat på kyrkans folk. Vem ska jag nu kunna lita på?”

Det gör så ont att höra henne säga de orden. Allt jag i den stunden vill göra för att reparera hennes skadade tillit. Allt jag vill göra för att hon ska fortsätta kunna sitta i kyrkbänken om söndagarna och våga lita på.

Och hon sätter ord på de funderingar också jag burit på denna höst allt medan träden avlövats och mörkret sänkt sig. Funderingarna kring tilliten. Vem ska jag kunna lita på? Vem ska vi kunna lita på?

Män av makt som nyckfullt leder några av världens största länder, män som använder sin makt som det just för ögonblicket passar dem bäst. Utan historisk förankring eller analyser om framtiden. Utan att äga folkets bästa för ögonen.

Terrorattentaten runt om i världen, också hos oss. Hur kan vi veta att personen som svänger in på gatan med sin lastbil är där för att lämna varor i kvartersbutiken och inte är där för att meja ner, skada, döda?

Trygga och pålitliga Sverige som blivit ett Sverige som skickar bort människor som behöver vår hjälp. Som ifrågasätter människors ålder, religion, politiska tillhörighet. Som tar sig rätten att skilja på folk och folk. Vem ska vi kunna lita på?

Män med makt inom olika sektioner i vårt samhälle som tagit sig rätten till kvinnors kroppar, själar, liv. Också inom kyrkan. Vem ska vi kunna lita på?

Det blir ett omtumlande samtal där utanför mataffären allt medan kassarnas handtag skär allt längre in i händerna. Omtumlande och smärtsamt. Och inte kan jag komma med några förståndiga svar om vem vi ska kunna lita på. Inte kan jag trösta och ställa allt till rätta.

Jag går bort från kyrkan och sätter mig i bilen igen. Mörkret har sänkt sig helt över mellersta Norrlands inland och fjälltrakter. Jag kör vidare mellan snöplogkanter och rimfrostträd och tänker på boken som släppts under hösten. Anna Kåvers Oro – att leva med tillvarons ovisshet. Anna, som är legitimerad psykolog och psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi och författare, skriver: ”Oron är mänsklig, begriplig och till och med konstruktiv ibland. Men den kan också försvåra dina möjligheter att leva fullt ut. För en del är varningslampan alltid tänd och livet blir en utmattande kamp mot hotande problem och faror.”

Att våga leva trots att livet är osäkert och opålitligt. Att våga leva trots att världen är kall och hänsynslös. Bodil Malmsten skrev om den förlorade tilliten i sin bok Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Hon formulerade på sitt egenartade sätt smärtan i att bli sviken och gör det genom att hänvisa till våldsamma TV-serier. ”Lita på mig, säger poliserna. You can trust me. I promise you. De lovar att inte svika och sedan sviker de. De anhöriga överges i all sin otröstlighet. I´m sorry, säger poliserna då. I´m so sorry, säger de och det hatar jag. Att ge ett löfte och sedan svika, är det oförlåtligaste, både i verklighetsflykten och det som är verklighet.”

Jag tänker på herdarna som vaktade sin hjord om natten. Hur behöll de sin tillit till livet? De som drevs bort från byarna och upp till ensligheten bland kullarna och bergen. De som hade ett genuint dåligt rykte och många gånger betraktades som tjuvar. Människor tog omvägar för att inte möta dem.

De som var de absolut lägsta i socialt hänseende, vågade de lita på? Jag ser dem så tydligt framför mig hur de sitter runt elden, nära, nära varandra för att ge varandra värme. Hur de samtalar om dagen som gått, om dagar som ska komma, om längtan hem till familjerna. Kanske om oron. Hur de möts av de tre ord som så många av oss längtar efter att få mötas av: ”Var inte rädda.”

De där änglaorden jag vill höra när världen brinner, de där änglaorden jag vill kunna säga med eftertryck till pojken med leendet, den röda flugan och rädslan. Änglaorden jag vill säga till kvinnan utanför matbutiken, till alla kvinnor i rädsla, till mig själv i de svåraste av stunder. ”Var inte rädd.” Jag vill känna de där änglavingarna smeka lätt över min panna.

Och kanske är det precis det jag upplever när jag en stund senare lämnar min farfars hemby, när jag lämnar mellersta Norrlands inland och fjälltrakter. För jag ser adventsstjärnor i fönstren i husen i gårdarna, för jag ser upplysta granar, för jag ser brinnande lyktor på förstukvistarna. Och hur det än är inger allt detta ljus hopp. Hur det än är känns det som om alla dessa ljus är en avglans av det ljus som brann stilla i stallet i Betlehem den där natten. Som brann stilla för Maria som vågade lita på, för det lilla barnet som vilade så trygg i hennes famn. Och jag tänker att jag vill våga tro på en god jul, jag vill våga tro på en ljus framtid, jag vill våga tro på den som är Världens ljus.

Eller som Bodil Malmsten formulerade det på twitter för precis två år sedan idag, precis två månader innan hon dog:

”God natt. För att vad som än händer – än så länge – följer natten på dagen, månen går sitt mörka varv, gryningen gryr och det blir dag.”

Karin Härjegård

präst i Svenska kyrkan, Åre, och författare

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.