Vid dödens gräns är Guds svar: Uppståndelsen

Vi såg ut över det öppna, kalhuggna fältet. Framför oss låg ett monument över människans grymhet och ondska. Vi tittade in i cellen där man satt dygnet före sin avrättning. Vi gick vidare in i rummet som såg ut som en läkarmottagning. På väggen satt redskapet dit fångarna gick för att, som man trodde, mäta sin längd.

Vad de förmodligen inte såg var den smala öppningen i väggen bakom, där bödeln stod och med ett skott i nacken sköt fången. Och så fanns förstås bårhuset, krematoriet och förvaringsplatsen för mängden av urnor som innehöll de dödas stoft. De hundratusentals som bara på denna plats fått sätta livet till i koncentrationslägret Buchenwald.

Var Gud där? Frågan bars av många efter förintelsen. Hur skulle i så fall den guden vara? Man behöver sannerligen inte stå och blicka ut över ett koncentrationsläger för att uppleva tillvarons vettlöshet. Är Gud här? Frågan har fortsatt att leva i Srebrenica, Mosul, Aleppo, på en gata i Stockholm eller bland naturkatastrofernas eller olyckornas offer, ända in i den privata erfarenheten av att ondskan verkar vara så skrämmande stark och godheten ofta så enkel och tafatt.

Dessutom delar vi alla den livets rytm som för oss från födelse till död, från vår till höst, gemenskap till avsked.

Kanske är det dessa erfarenheter som får Markusevangeliet att sluta så märkligt. I de allra äldsta texterna slutar evangeliet tvärt. ”Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.” Vad fanns att säga, när all erfarenhet plötsligt blev motsagd.

Är Gud här? När påsken tar oss till livets, skuldens, ondskans, ensamhetens, lidandets och dödens gränser blir Guds svar - uppståndelsen. När påsken för oss till ångestens gränser blir Guds svar - löftet om närvaro. Om korset kunde uppfattas som övergivenhetens plats så visar uppståndelsen, att inte ens där kors finns, är människan ensam.

Efter påskdagen vet vi att också i livets långfredagar är Gud närvarande. Också där finns hoppet om ett annat liv, där Gud efter sorgens natt kan skänka en ljusare morgon, i det mest meningslösa låta mening födas, i skuldens mörker förmedla förlåtelsens ljus.

Uppståndelsen öppnade för hoppet om livet. Vår tro är att när Kristus uppstod gjorde han det inte ensam. Han omfamnar alla som tror på honom. Att tro på Jesu uppståndelse blir att hoppas på sin egen uppståndelse. Inte en uppståndelse som en dag ska äga rum utan en uppståndelse som redan skett. Döden är inte längre slutet, utan början. Den är porten till det oförstörbara liv som vi burit inom oss.

Är inte detta en tid på året när vi söker tecken? Vi gläds över tussilago i dikesrenarna och backarna som fylls av blåsippor och vitsippor. Nu ser vi livet som återkommer. Lika överraskande varje år. Vissa dagar är tecknen viktigare än andra. Särskilt när nordanvinden blåser, snöflingorna hänger i luften och allting motsäger våren. Då behöver vi de tecken som vittnar om livet som trotsigt fortsätter komma.

Våren är som livet självt: Ibland är tecknen det enda vi har, men som vi så innerligt väl behöver, inte minst i dessadagar. Det är inte underligt att aposteln Paulus utbrister: ”Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus.” Det blev aposteln Paulus utrop, när längtan efter tecken ledde till ett tomt kors, en tom grav och ett möte med den levande Jesus Kristus.

”Livet vann, dess namn är Jesus.”

Esbjörn Hagberg
biskop emeritus