Recension. I Opium för folket förs samtal om religionens frågor, med serieberättelser som stomme och styrka. Men några av serierna sänker också bokens kvalitets, skriver Elin Grelson Almestad.
Bok. Opium för folket, Anna Lindman, red. Kartago Förlag.
Vad får en människa att söka sig till religion? Varför är religionen en så stark kraft i världen? Behöver vi andlighet? Och vad räknas som religiositet?
I en tjock och ambitiös antologi från Kartago Förlag försöker en stor mängd serietecknare utforska religionen som både förtryckande och frigörande förmåga i samhället. Opium för folket är en hybridbok av text, bilder, samtal och serier som närmar sig religion och religiositet utan på förhand fastlagda svar.
SVT-journalisten Anna Lindman, som lett ett flertal program kring religion och andlighet, inleder boken och håller i det samtal som löper som en röd tråd genom sidorna. Här möts programledaren och journalisten Nadia Jebril, religionshistorikern David Thurfjell, komikern Aron Flam och serietecknaren Nina Hemmingsson i ett långt samtal om sina erfarenheter av, och tankar om, religion. Med skilda trosuppfattningar, förhållningssätt och åsikter diskuterar de allt ifrån gudsnärvaro till religionens upptagenhet vid sexualitet.
Men det är serierna som är stommen i boken. I en stor blandning avhandlas de flesta stora religioner, liksom mindre samfund, sekter, nyandlighet och magiskt tänkande. Här finns både sökandet efter mening och någonting att tro på, men många av serieinslagen väjer inte heller för religionen som förtryckande och kontrollerande kraft.
Som starkast blir de tecknade berättelser om människor och tro som vi inte så ofta hör om. Dit hör Anneli Furmarks berättelse utifrån Mariette Lindstein, som sökte sig till och fastnade hos scientologerna och blev kvar i flera decennier innan hon lyckades fly, liksom Nina Hemmingssons intervju med en satanist.
Stephanie Abdallahs serie om en ung kvinna utan religionsfrihet i ett kontrollernade system påminner oss om religionens förtryckande makt och Sara Olaussons svårigheter att avsluta en serie om andliga upplevelser visar hur lätt andlighet och religiositet är att fnysa åt och självcensurera i offentligheten.
Dessvärre känns också en del av serierna som ren utfyllnad på temat. Jag förstår behovet av att ha med starka namn som Martin
Kellerman och Jan Stenmark för att locka läsare till antologin.
Men deras utdrag ur gammalt material fyller ingen funktion i en antologi som försöker ta religion på allvar. Det skapar en onödig och negativ spretighet i kvalitet, som gör att Opium för folket bara ibland lever upp till sin egen ambitionsnivå.
Elin Grelson Almestad
Kulturskribent
LÄGG TILL NY KOMMENTAR