Eftertanke. Maria och Elisabet är två människor som drabbats av Aningen. Den som öppnar för det vi inte kan fånga i ord och som berör på djupet, skriver Esbjörn Hagberg i veckans Eftertanke.
Det finns tillfällen när man inte vill störa, när man bara vill låta människor få vara i fred. Inte minst viktigt när man märker att de närmar sig det mest sårbara och sköra. När man talar om det som bara är aning.
Det är något särskilt med aningen. Till skillnad från det påtagligt bevisbara öppnar aningen för det outsägliga, det som rör sig utanför rummets och tidens begränsningar. Det vi anar är ofta större än det som går att fånga i ord eller formulera i formler. Det berör djupare än det som bara kan fästas på ytan.
Författaren Göran Tunström skriver i boken Juloratoriet om att ”aningen” är det ord som allra mest fascinerar honom: ”Det finns en aktivitet i det ordet som får en att tro att subjektet är det som anar, medan det är min fasta övertygelse/…/ att vi nås av Aningen. Aningens källa är utanför oss, den är fyren i mörkret, den är blixten som sveper runt himlavalvet, gång på gång, och söker och stundtals händer det att en smula av det skenet nuddar vid oss, tränger in i de djupaste skikten av vårt medvetande. Jag skulle vilja säga: Jag blev anad.”
I denna söndags evangelium bjuds vi in till mötet mellan två människor som drabbats av Aningen. Det är bara i några ögonblick av det första mötet vi får vara med. Sedan stänger de dörren. Tre månader utan att andra behöver veta vad som händer i deras relation. Det var tydligen vad de behövde.
Maria hade just mött ängeln som berättat om vad som skulle ske i hennes liv. Hon skulle bli mor. Elisabet hade några månader tidigare fått veta, att hon skulle bli den mor hon aldrig trott sig kunna bli. Nu möts de. Båda fyllda av ett möte med det heliga, Aningen.
Är det därför jag inte kommer ifrån känslan av att jag riskerar att störa? Jag märker att det finns en frestelse och det är att göra sig till åskådare. Den som får oss att rationellt försöka förklara mötet i termer av att det gamla möter det nya, föregångaren som möter uppfyllelsen redan i moderlivet. Kanske också att psykologiskt försöka förstå varför den unga söker den gamla och erfarna för att bekräftas i det nya ofattbara.
Inte så att det skulle vara fel att förklara eller förstå. Det riskerar bara att placera oss på distans. Men jag märker att dessa två kvinnor väljer andra perspektiv, nämligen förundrans och kallelsens. Förundrans perspektiv: ” Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.” och kallelsens: ”Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” Från åskådarplats är det dit jag behöver gå för att själv låta mig drabbas.
”Jag blev anad.” Så tror jag att jag skulle kunna säga om flera av de viktigaste erfarenheterna i livet. När jag nu ser tillbaka över år som gått och val som gjorts så bildar de ett mönster av mening. Jag blev anad och jag visste det inte alltid. Men förundran har ändå funnits där.
Jag tänker på det avgörande mötet en kväll då ett fönster öppnade sig mot himlen och den Gud jag försökt lämna fanns där, eller i mötet med kärleken till en annan människa. Eller tillfället när jag fick hålla handen mot den växande magen och känna de första sparkarna.
Betänker jag dessutom kallelsens perspektiv har jag aldrig kommit ifrån att berättelserna om Maria, Elisabet och barnen utmanat min villighet att låta mitt korta jordiska liv bli något Gud fått ta i bruk. ”Här är jag Gud, gör med mig som du vill. Jag vill bli anad, förundrad och kallad.”
Esbjörn Hagberg
biskop emeritus
LÄGG TILL NY KOMMENTAR