Eftertanke. Julevangeliet säger något om vår verkliga härkomst. Vi är från Betlehem, krubban och änglarna säger något om vår djupaste identitet, skriver Gunilla Renöfält.
”Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem---”
Härkomst. Märkligt ord. Kommer härifrån. Eller Kom Här!
Uppför berget ska vi, i min härkomsts stad. Min pappas barndomsstad, Bollnäs. Men först ska vi kolla, kolla om den gömda hemligheten finns kvar. Den som gömdes för 53 år sedan och sedan dess har kontrollerats med ojämna mellanrum. Ner i blåbärsriset. Jo, där är den. Skönt. Allt är som det ska. Jag är på rätt väg. Här börjar historien om mitt liv. Den grundläggs här.
Är inte vi människor väldigt upptagna av att veta varifrån vi kommer, varifrån andra kommer? Så fort man möter nya människor ska det frågas, var kommer du ifrån? Glädjen när man i främmande landsdel hittar någon från samma stad, eller landskap, som jag. Främlingskapet att alltid få höra ”men du är inte härifrån, hör jag” plågade mig mina första yrkesverksamma år i en landsända som inte var min härkomsts. Att bli given en identitet som sa att jag var utanför. Att bli given en identitet utifrån vad jag inte var.
I juletid är vi på väg till vår härkomst. Den plats som säger: här börjar ditt liv. Här ligger den skatt gömd som är din identitet, som säger vem du djupast sett är, vad mänsklighet är, vad ära och fred är. Du kommer från Betlehem. Du kommer från krubbans halm och änglars sång. Det allra enklaste och det allra skönaste. Ära och fred, på den enda plats, i den enda tid, där de finns tillsammans.
Vad är det som döljs längst in i människan? Jag läser om ett nytt tv-program, en sorts science fiction, där mänskliga robotar, AI, artificiell intelligens, finns i en nöjespark där ”riktiga” människor för dyra pengar kan betala inträde, och så få göra precis vad de vill med de här människorna, som inte är några riktiga människor, de ser bara ut så. Och så gör de de mest vedervärdiga saker. Misshandlar, torterar, våldtar, dödar. Det gör ju ingenting, eftersom robotmaskinerna inte känner något.
Är detta den längtan som bor längst in i människan? Är detta vår hemlighet, väl dold, att vi egentligen vill vara maktfullkomliga, våldsälskande torterare? De som bevisligen gör allt detta, i denna ”riktiga” värld- lever de allas vår hemliga dröm? Tanken gör mig illamående.
Betlehem säger något annat. Krubban och änglarna säger att människans djupaste identitet är att falla på knä. Att falla på knä och ge Gud äran. Inte Ledaren. Inte Rörelsen. Inte Hälsan. Betlehem säger att människans djupaste längtan och identitet är att få älska och vårda. Att hålla fred. Att leva i kärlek.
Jag ska inte se tv-serien. Kanske finns det ändå någon som kommer in där vars innersta hemliga längtan är att någon skulle ta hennes ansikte mellan sina båda händer och säga ”Du är det bästa som har hänt mig”. Vad är sanningen om människan?
Så kommer julevangeliet och säger; du kommer härifrån. Detta är din härkomst. Krubbans halm och änglars sång. Här där Gud själv lämnar sin tron av kristall, som vi sjunger, för att föra rättfärdighet fram. Och så ljuder det igen från krubban: Kom här! Kom här och se! Freden och äran slår sin båge över jorden, vakar vid var sin ände. Kom och återfinn din mänsklighet. Stilla natt, heliga natt! Mörkret flyr, dagen gryr. Räddningstimman för världen slår, nu begynner vårt jubelår. Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född.
Gunilla Renöfält
präst och lärare i homiletik
LÄGG TILL NY KOMMENTAR