Camillas postilla

Det vilar ett allvarsamt lugn över Camilla Lif, prästen som hörs i radions Tankar för dagen och Helgsmål eller som kan läsas i denna tidning under vinjetten Eftertanke. Nu är hon aktuell med sin första bok Vad vill du mig idag? (Verbum) där frågan ställs till Gud med hjälp av de bibel­texter som är aktuella under kyrko­året.

Genom sidorna strömmar en djup tro. Här är vardag och vanlighet. Livet med sina med- och motgångar, smärta och sorg. Men också glädjekvitter. Som det ser ut för de flesta av oss, också för en präst.

– Om man inte kan umgås med texterna och med Gud varje dag och i vardagen utan bara till jul eller allhelgona, då är jag inte så intresserad. Det är meningslöst. Därför blev det också den här titeln på boken som handlar om att varje dag bygga på vänskaps­relationen med Gud, säger ­Camilla Lif som hämtar mycket stoff ur sitt eget liv som mamma, präst och kvinna.

– Jag är en vanlig person i Sverige och de erfarenheter jag har delar jag med de flesta. Om jag kan koppla bibeltexter till min vardag, gäller det också för många andras vardag.

Att skriva en postilla och nöta bibeltexter är lite grann som att vara arkeolog. Putsa bort damm och grus från fyndet, hålla upp det i ljuset och kanske hitta en gömd skatt. Det är ett tålmodigt idisslande och tuggande av bibeltexterna för att se om de oväntat öppnar sig. Eller som med en del Jesusberättelser: att få syn på underliggande provokationer och labyrinter.

– Det tar tid och mycken vånda. Jag har varit präst i drygt 16 år och fortfarande sliter jag mitt hår när jag sitter vid datorn med texterna. Jag frågar mig varför jag ska göra det här som är så svårt. Risken finns att det bara blir floskler, moralkakor eller andra dumheter. Så man måste ta texterna ett varv till och sedan ytterligare ett varv, säger Camilla Lif. 

Svaret på frågan varför hon ska utsätta sig för våndan kommer när hon får tag i en liten tunn tråd som gör att det går att komma vidare. Då gräver hon där hon står. Kommer djupare och längre in i den kristna tron.

– Men det är verkligen skapar­ångest. I den bemärkelsen är jag ett mellanting mellan konstnär och hantverkare när jag ska skriva.

Genom årens lopp har hon samlat på sig mycket material av olika karaktär, så när erbjudandet kom från förlaget att skriva en postilla, hade hon massvis med texter att utgå ifrån. Det första hon gjorde var att titta på bibel­texterna för varje söndag och helgdag och välja ut någonting som antingen provocerade henne, väckte hennes intresse, tröstade eller berörde och då handlar det inte bara om mysiga känslor. Sedan skrev hon upp dessa bibel­texter på ”ett jättestort papper med myrbokstäver, en otroligt stor skiss”. Nästa steg var att se om det fanns några gamla texter att återanvända i omskrivet skick till boken.

– Men jag skrev förvånansvärt många nya texter.

Texterna sattes sedan under hård granskning av både make och mamma – hennes strängaste kritiker som kan säga ifrån när det blir för mycket ”kyrkiska” eller språkliga tveksam­heter. För Camilla Lif är detta viktigt efter­som hon är uppvuxen utan­för kyrkan, och det språk hon hade innan hon blev präst är en av hennes främsta tillgångar.

– Efter många år i kyrkan börjar man känna sig bekväm i det kyrkliga språket på ett sätt som kanske inte andra gör. Därför ville jag hitta tillbaka till mitt ursprungliga språk. Och jag vill att boken ska kunna läsas av vem som helst.

Att släppa sin första bok är naturligtvis förenat med viss nervositet, det erkänner Camilla Lif. Men hon har viss vana att ta emot kritik, främst från radiolyssnare. Hennes nervositet nu handlar om andra saker.

– Under mina år som präst har jag läst postillor av andra, särskilt Ludvig Jönssons stora postilla och andra predikosamlingar. Och jag är rädd att tankegods som är andras har jag gjort till mitt så många gånger att jag inte längre kan urskilja vad som är jag och vad som är andra. Med det utanförskap jag hade från början i relation till kyrkan följde en känsla av att jag inte kan och vet tillräckligt mycket om kristendomens historia och teologins historia.

Camilla Lif kan vara lugn. Hon vet mycket om vad det är att vara människa och det räcker långt i en bok som vill öppna vägen till att umgås med Gud. En av hennes favorittexter i boken har rubriken ”Den som gjort dig illa förlåter dig aldrig” och är skriven för långfredagen. Det är en stark text som är djupt berörande.

– Om jag har gjort dig illa påminner du mig om att jag inte är perfekt eller ens en bra människa. Då väcker du mitt ondsinne igen. Så jag kan aldrig förlåta att du har provocerat mig till att bli en sämre människa än jag skulle behöva vara. Så tänker jag att den psykologiska kullerbyttan ser ut.

– Ibland är det obegripligt att en person som gjort någon annan illa inte kan be om ursäkt utan beter sig tvärtom och späder på det som är dåligt.

En annan text har rubriken ”Arvs­tyngd”, ett sätt att göra arvsynden begriplig. Där har hon hämtat stoff från uppväxten och hur barn kan formas av sina föräldrar så att den ena – hon själv – blir präst och kamraten blir kriminell och hamnar på Hall.

– Vår barndom, uppväxt och anknytning till livsnödvändiga personer räcker för att skapa bra, halvbra eller dåliga förutsättningar för våra vuxna liv. Tänker man på generationer av arv, händelser, egenskaper, hemligheter och missbruk så är det klart att det landar på de nya generationerna som föds och de präglas av det. Det är arvstyngd.

– Man kan säkert i vissa fall kalla det arvsynd också. Men människor vill i de flesta fall gott och gör så gott de kan. Och jag tycker att det finns skäl att se det som en tyngd snarare än en synd. 

– Tyngd är ett bra ord för att visa snöbollseffekten. Till sist landar snöbollen på en person som brister eller som inte vill skicka tyngden vidare till nästa generation. Då sker ett brott så att snöbollen slutar rulla i en släkt.

Ord som befriar. Det gör även domssöndagens text om hel­vetet där hon föreställer sig att Gud stämmer träff med oss vid livets slut för ett stort utvärderingssamtal där allt är belyst av kärlekens ljus, ett ljus där ingenting kan döljas.

Hon säger att livet är alldeles för kort för att inte ta det på allvar. Det är lika bra att göra saker på riktigt. Livet är inte heller lätt utan väldigt svårt i många stycken. Sådana livsberättelser får hon ofta möta som präst. 

Men hon är imponerad över hur människor kämpar med sina liv, orkar resa sig upp – något hon fick uppleva under tiden som häktespräst och som gjort att hon alltid står på människans sida. Och om inte teologin står på människans sida och är begriplig, då får det vara för hennes del.

– Jag tycker det är svårt att döma. Vi bär alla på skäl till varför vi gör som vi gör. Väldigt mycket brottslighet handlar om psykisk ohälsa och svåra uppväxtförhållanden.

– Men människor kan göra upp med saker, ändra sina liv. Kännas vid sin skuld och gå vidare. Det är också något jag lärt mig. Jag är imponerad över människans förmåga att ta sig upp, fortsätta, göra gott. Det enda som gör mig dystopisk är tillståndet för planeten jorden och flyktingströmmarna.

Att vara tacksam, inte underdånigt tacksam utan genuint tacksam, har blivit allt viktigare för henne, även om det kanske är ”fruktansvärt omodernt”. Precis som citatet hon håller för sant: ”Det är inte lycka som gör en människa tacksam utan det är tacksamhet som gör en människa lycklig”.

– Tänk att få leva så. Det är min målbild. Och på min gravsten vill jag att det ska stå: hon var tacksam – på riktigt.

● Postilla = En predikosamling, av latinets post illa verba textus, efter dessa textens ord​