Den starkaste motkraften mot ondskan är bönen

”Den sorten kan bara drivas ut med bön.” Jesus svar på lärjungarnas misslyckade utdrivning av en stum ande fångar mig. Svaret för mig tillbaka till minnen från mitt inte så långa prästliv.

Jag tänker på de gånger människor kommit till mig och berättat att de har en oro, ja rentav en ond ande i sitt hem. Jag har då följt med hem och jag har bett för familjen, läst ur Bibeln om hur Jesus gästar människors vardag och bett om att Gud skall skänka den allra rikaste välsignelse över hemmet. Inte så mycket exorcism som glädjefull bön.

Många gånger har människor återvänt och berättat hur det efteråt blivit lugnt, att de fått frid. Det fördolda men stora som skedde var att hemmet överlämnades i Guds händer, till Jesu närvaro.

En annan gång var bönen i kampen mot mörkret allt annat än fördolt. 1 maj 2014. Några kanske minns. Ett nazistiskt parti skulle för andra året i rad marschera genom centrala Jönköping. En frilansjournalist hade utmanat kyrkorna i Smålands Jerusalem – borde inte ni göra något? Jo det kanske vi borde, men vad?

Snart utkristalliserade det sig: Bön. Fast utomhus, framför Sofiakyrkan, mitt i avspärrningen, bokstavligen i stormens öga. Även om Pingstkyrkans föreståndare varmt uppmanat oss alla att komma till utomhusgudstjänsten var vi osäkra hur det skulle bli. Polisen uppmanade folk att stanna hemma. Jag minns frälsningssoldaten som sade: ”Fredrik, vi måste göra det även om vi bara blir några”.

Jag minns att jag mumlade ”Herre, förbarma dig” hela den iskalla vägen hemifrån till kyrkan på första majmorgonen. Vi blev inte några. Vi blev en bra bit över tusen. Från alla möjliga kyrkor, från vänster till höger. Från småbarnsfamiljer till kyrktanter. Vi läste bibelns ord om gästfriheten till den främmande. Vi bad. Vi sjöng ”Tryggare kan ingen vara” medan helikoptrar hovrade.

Klockorna ringde efteråt i två timmar och förde bönen vidare ut över staden. Eller som Maria Küchen sade: Klockorna helgade motståndet. Visst var det stökigt men nästan igen skadades och skadegörelsen uteblev helt. Vissa mer offensiva motdemonstranter kom av sig och satte sig på gatan i stället. Nazistmarschen kom inte förbi. Som om ”besattheten” släppte på något vis.

Efteråt talade några av mina frikyrkovänner som var med om att ”det var en andlig kamp. Det hände något i andevärlden den dagen”. Så sent som för någon vecka sedan träffade jag en kvinna som också var med och som sade exakt samma sak. När jag efteråt intervjuades av tidningen om att det var något speciellt som hänt utbrast min vän frilansjournalisten: ”Det var Guds hand.”

Vi pendlade mycket den dagen mellan hopp och förtvivlan, likt pojkens far i mötet med Jesus (och som alla som lever nära skymning): ”Jag tror – hjälp min otro!” Men Jesus tog vår hand och reste oss upp. Där och då, kunde orden bli sanna för oss: Allt är möjligt för den som tror.

Jesu lärjungar trodde att de av egen kraft kunde driva ut den stumma anden. De glömde att de behövde Gud, att de var beroende av honom. Detta gällde inte bara den anden utan i mötet med allt ont som bryter ner och splittrar. Det är så lätt att vi vill bekämpa ondskan av egen kraft, med våld, och glömmer att den starkaste motkraften kanske faktiskt är att överlämna allt i bön?

Jag stavar därför allt oftare på Martin Luthers morgon- och aftonbön i Lilla katekesen: Jag överlämnar mig med min kropp och själ och allt vad jag har, i dina händer. Låt din heliga ängel vara med mig, så att den onde fienden inte får makt över mig. Amen.

Fredrik Hollertz
präst