Jag förstod mig aldrig på det där testet. Något slags ledarskapstest som jag säkert överdrev betydelsen av och gjorde till ett personlighetstest, eller varför inte duglighetstest...
Efter alla omöjliga frågor skulle utfallet visa om man var A, B, C eller D, om man var mest Entreprenör eller Förvaltare eller två slags till, som jag har glömt. Trots försäkrande ord om att Alla Typer Var Lika Mycket Värda, förstod vi alla, vi smårädda krakar till chefer, att Entreprenör var det mest eftertraktansvärda. Då var man innovativ, fantasirik och inspirerande smågalen.
Mitt resultat spretade åt alla möjliga håll med en liten övervikt åt Förvaltare. Tråkig, alltså. En som bara förvaltar det andra hittat på. Alla hummade vi om våra testresultat och blev ännu mer rädda för den chefsroll vi av oklar anledning sökt oss till. Alla kände vi oss otillräckliga, oavsett om vi nu blivit A, B, C eller D.
Vi dög inte, så kände vi alla. Vi hade alltid för lite av något som var åtråvärt. Växte vi eller vår kompetens av det där testet? Icke det minsta. Men rädslan växte, och olusten inför arbetet. Jag åkte hem och fick skaffa en bettskena efter allt tandagnissel om nätterna.
Och det är väl där det hugger till, i söndagens evangelietext ur Matteusevangeliet 25:14-30. Om de där förvaltarna som fick olika mycket talenter att förvalta, utifrån sin förmåga, 5, 2 eller 1. Han som fick 5 skaffade 5 till, den som fick 2 skaffade 2 till, alltsammans till belåtenhet hos deras herre och egendomsägare.
Men så är det den där tredje kraken, som får 1 talent. Nu var det egentligen inte så lite alls, 1 talent motsvarade 6 000 denarer, och en denar var en dagslön för en grovarbetare, vilket gör att 1 talent motsvarade drygt 16 årsinkomster som han var satt att förvalta.
Men förvaltaren är rädd. Och rädslan gör det den alltid gör; förkrymper, stänger inne, sluter till. ”Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden” säger förvaltaren till sin herre.
Varför är han så rädd? Rädslan beror inte på uppdragets storlek, utan på främlingskap inför både uppdragsgivare och arbete. Varför vågar han inte sätta livet i svang, i gung? Ser han på de där andra duktiga, de som var dubbelt eller mångdubbelt så begåvade och duktiga som han själv, de som fick det A, B, C eller D i testet som han själv inte fick? ”Jag var rädd och gick och gömde”. Möjligheter, Gud, mig själv...
Kanske tror den rädde förvaltaren, att han i stället för att förvalta det han fått sig givet, själv ska uppfinna livets värde, mening och mål? Kanske tror han att han måste vara Entreprenör och skapa en massa själv? Kanske tror den trötta och rädda prästen, att hon måste försvara Gud och Jesus och hela treenigheten, ordna till gudstjänststatistiken och se till att ingen mer lämnar församlingen? Annars. Ja vad? Domen? Vems dom?
Liknelser är luriga. Det går inte att pressa likheter ur dem hela tiden, överallt. Jag tror inte på en Gud som utlovar himmelrike efter fullgott testresultat. Det stämmer inte med allt det som Jesus säger och gör i sitt liv. Med sitt liv.
Men detta känner jag igen; att rädslan förkrymper, stänger inne, sluter till. Och detta bekänner jag mig till, att det finns ett ”Du skall” över våra liv, Du skall älska din nästa, du skall vårda jorden, du skall tjäna med den gåva, den talang, som är dig given.
Men gömma dig, det skall du icke.
Gunilla Renöfält Henningsson
präst och lärare i homiletik
LÄGG TILL NY KOMMENTAR