Ett litet steg mot kristen enhet

31 oktober 1517, Wittenberg. På slottskyrkans port spikar munken Martin Luther upp sina 95 teser. Han går hårt åt påven, avlatshandeln och det utbredda maktmissbruk han menar sig se inom den romerska kyrkan. Samma år skickar Luther även ett syrligt brev till ärkebiskopen av Mainz där han återigen kritiserar avlaten. 

Svaret från påve Leo X och Rom kommer tre år senare genom bannhotsbullan Exsurge Domine (”Stå upp, Herre”). Skriftens inledningsparagraf talar om ett ”vildsvin från skogen” som vill förstöra Herrens vingård. Luther svarar med att förklara påven vara Antikrist. Påhejad av sina lärjungar bränner han sedan offentligt både bannbulla och den kanoniska lagen.

Kyrkosplittringen är ett faktum – reformationen har startat.

31 oktober 2016, Lund. Påven Franciskus och Lutherska världsförbundet har bjudit in till ”ett gemensamt uppmärksammande av 500-årsminnet av reformationen”. Gemensamt har katoliker och lutheraner deklarerat att man ”lyckats överbrygga huvudkontroversen från 1500-talet som ledde till splittring” (SvD 2/10 2016).

I Lund ska påven, tillsammans med företrädare för den evangelisk-lutherska kyrkofamiljen, fira en ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka. Detta är tänkt att signalera starten för reformationsåret 2017.

Men vad har egentligen hänt sedan femtonhundratalets stormar? Kan man verkligen överbrygga bannbullor, fördömanden, våld och kyrkosplittring? 2017 är det inte bara 500 år sedan reformationen drabbade Europa. 2017 markerar också femtio år av dialog.

På initiativ av Lutherska världsförbundet, och som en direkt konsekvens av Andra vatikankonciliet, inleddes 1967 de första samtalen mellan de båda traditionerna på fyrahundra år.

Ett halvt sekel av dialog har lett fram till det som nu sker i Lund. Katoliker och lutheraner kommer samman för att gemensamt uppmärksamma och minnas. Rubriken för minnesdagen är ”Från konflikt till gemenskap”. Det är också namnet på ett dokument som har tagits fram av Evangelisk-lutherska/romersk-katolska enhetskommissionen inför det stundande femhundraårsminnet. Dokumentet finns tack vare Mikael Löwegrens översättning tillgängligt på svenska.

Från konflikt till gemenskap är det senaste tillskottet i det pärlband av ekumeniska dokument som sprungit fram ur de senaste femtio årens luthersk-katolska dialog. Boken vill presentera en gemensam förståelse av Martin Luther och hans lära, samt  nya perspektiv på historien. Utifrån detta vill man peka på en gemensam väg framåt.

Det handlar alltså om att styra bort från en historieskrivning som präglats av konfessionalitet och framhärdande i den egna traditionens förträfflighet. I lutherska sammanhang har man historiskt haft en tendens att betrakta den katolska medeltiden som ett kompakt mörker i vilket evangeliets ljust bräckte fram. Från katolskt håll har det genom århundradena varit vanligt att beskriva Luther som en avfallen munk och en kättare.

Men nu tar alltså katoliker och lutheraner ett nytt grepp på historien. ”Vi riktar först den kritiska blicken mot oss själva och inte mot varandra” skriver enhetskommissionen i förordet. Tillsammans vill man hitta ett gemensamt språk som beskriver den lutherska reformationen på ett sådant sätt att både parter kan känna igen sig. ”Med 2017 i sikte handlar det inte om att berätta en annan historia, utan om att berätta den historien på ett annat sätt”.

Med avstamp i den gemensamma skildringen av historien om reformationen och mot bakgrund av 1900-talets ekumeniska dialog tar sig ”Från konflikt till gemenskap” an fyra teologiska knäckfrågor. Läran om rättfärdiggörelsen, nattvarden, kyrkans ämbeten samt förhållandet mellan skrift och tradition.

Frågan om människans rättfärdiggörelse var en av reformationens stora stridsfrågor. Luther tolkade den katolska synen på rättfärdiggörelsen som obiblisk. Han menade att tron på den frälsande nåden hade ersatts av tanken att människan kan bli rättfärdig genom goda gärningar. Katolska kyrkan å sin sida har upplevt att Luther inte tog hänsyn till människans eget ansvar för sina handlingar. Ömsesidiga fördömanden följde.

Men sedan dess har mycket hänt. Mot slutet av 1900-talet blev rättfärdiggörelseläran föremål för djupgående samtal mellan Katolska kyrkan och den evangelisk-lutherska kyrkofamiljen. Samtalen mynnade 1999 ut i ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran” – ”The Joint Declaration on the Doctrine of Justification”.

Gemensamt säger nu de båda traditionerna att de har nått en ”differentierad konsensus”. Vad betyder då det?

För att komma bort från 1500-talets polemik vill dagens katoliker och lutheraner gemensamt formulera sin syn på rättfärdiggörelsen. Inte på bekostnad av den egna traditionens språk och accentuering, utan genom ”gemensamma uttalanden kompletterade med uttalanden från båda parterna”.

Men hur hanterar man de ömsesidiga fördömandena? De lutherska bekännelseskrifterna och konciliet i Trient (1545–63) innehåller mycket skarpa formuleringar som förkastar den andre partens lära. Det är omöjligt för Katolska kyrkan att upphäva konciliebeslut och lutheranerna kan inte revidera sina bekännelseskrifter. Istället har man slagit fast att dåtidens fördömanden var färgade av det uppskruvade tonläget och mer eller mindre medvetna feltolkningar av motståndarens teologi och lära.

Utifrån detta konstaterar man att det som uttrycks i den gemensamma deklarationen inte träffas av 1500-talets fördömanden. Genom dialog och viljan till ömsesidig förståelse kan författarna till Från konflikt till gemenskap frimodigt utbrista att ”det börjar stå klart för båda parter att 1500-talets strider är över”.

I synen på nattvarden finns det fortfarande mycket kvar att diskutera för katoliker och protestanter. Det är dock värt att konstatera att både katolsk och luthersk lära bejakar realpresensen – Kristi verkliga närvaro i sakramentet. I nattvarden tar vi verkligen emot Kristi kropp och blod.

Angående synen på kyrkans ämbeten konstaterar katoliker och protestanter att de båda traditionernas ämbetssyn märkbart skiljer sig åt. Vad gäller synen på skrift och tradition är tonen mer positiv. Det ekumeniska dokumentet ”Kyrkans apostolicitet” från 2006 citeras: ”Vad gäller skrift och tradition finns mellan katoliker och lutheraner en så stor överensstämmelse att deras olika betoningar i sig själva inte kräver att den nuvarande kyrkosplittringen består”.

Vad skickar då Från konflikt till gemenskap med oss in i reformationsåret 2017? En uppmaning till tacksägelse för det som är gemensamt. Här lyfts särskilt dopet fram. Martin Luther ville aldrig starta en ny kyrka, han ville reformation. Genom dopet är katoliker och lutheraner lemmar av samma kropp – där måste enheten ha sin grund.

Reformationsåret är även en tid för ånger och sorg. Lutheraner och katoliker måste bekänna sina synder mot enheten i Kristi kyrka. Lutheraner får inte glömma sin historia av synder mot andra kristna traditioner.

Vi påminns om att Luther och reformatorerna gav teologiska stöd till våld och förföljelse av anabaptisterna. Den brutala antisemitism som Luther uttryckte får inte heller den att glömmas eller gömmas. Inför reformationsåret får vi lutheraner chansen att ta oss bortom den hagiografiska bilden av den store reformatorn och istället se människan.

När katoliker och lutheraner efter 500 år av splittring och konflikt nu samlas kring reformationsminnet är gott att minnas påven s:t Johannes XXIII:s ord: ”Det som förenar oss är större än det som skiljer oss åt”.