Framgången kan med tiden visa sig vara en förlust

Det är inte bara förslag till nya kyrkohandböcker som kan skaka om. I den stora böneföljden med anor från 400-talet finns en formulering som har fått många bedjare att yrvaket undra om de hörde rätt. Bland de gängse bönerna för ensamma, döende och lidande människor finns en särskild förbön ”för dem som blir mycket ärade”. Det inskottet kan få halvslumrande bedjare att kvickna till.

Det finns privilegierade människor som kan behöva en extra förbön. Kanske ska vi be Gud att särskilt bevara alla som har råd med en sportlovsvecka i fjällen eller alla som upplever bristen på förvaringsutrymme som ett oroväckande bekymmer.

Kyrkan vet att de mycket ärade – eller vi som är särskilt privilegierade på olika sätt – står inför speciella utmaningar. Vid världens återfödelse, säger Jesus, ska många som är sist bli först och många som är först bli sist. Att toppskiktet ska kunna gå till botten utan undergång är en nåd att stilla bedja om. Ibland blir vi faktiskt bönhörda på den punkten redan här i tiden.

Många har gjort samma erfarenheter som aposteln Paulus. Vi har upptäckt att det vi först uppfattade som en eftersträvansvärd vinst i själva verket var en förlust. Eller också har vi funnit att det som framstod som ett nederlag med tiden kom att befria värdefulla insikter och djupare glädjekällor.

Hur våra perspektiv kan snurra runt redan här på jorden illustrerar Esaias Tegnér med den allvarsamma humor som utmärker många värmländska poeter. I dikten om vinterhalkan låter den ärade professorn och biskopen mänskliga framgångar falla platt till marken.

När vi tappar fotfästet på livets halkiga isgata – och det gör vi alla då och då – far doktorshattar, hårslingor, utmärkelser och shoppingväskor all världens väg. Vi kan inte hålla oss upprätta genom att klamra oss fast vid sådana saker. Det bestående fotfästet måste sökas på annat håll.

Aposteln Paulus låter våra erfarenheter av ombytliga vinster och förluster fördjupas genom upptäckten att det finns ett bestående fotfäste på livets glashala gator, nämligen kunskapen om Jesus Kristus. Den kunskapen får våra perspektiv att snurra runt redan här på jorden genom att allt annat framstår som en ren förlust.

Uppenbarligen har Paulus klart för sig att vi som nås av hans ord kan tycka att det är lite svårt att ta dem till oss. Han tröstar oss med att vi får göra det gradvis, steg för steg. Vi får lita på att Jesus har fått oss i sitt grepp och sedan göra vårt bästa för att gripa efter honom.

Vi kan greppas av och gripa om Kristus på många olika sätt. Det som förenar dem alla är att de är så handfasta och handgripliga att vi kvicknar till. Kunskapen om Jesus Kristus är inte en abstrakt vetenskap för särskilt invigda experter utan en vardagsnära längtan efter liv i honom.

Denna längtan eller bön kan ibland vara så konkret som gruset på isgatan eller gipset om den brutna handleden. Ibland är bönen
istället en gospelsång som vi privilegierade har lärt oss av dem som ofta har behandlats som lägre stående.

Tillsammans med Mahalia Jackson och Ella Fitzgerald får vi sjungande be Jesus om en daglig promenad tätt intill honom, arm i arm med varandra. I den bönen finns ett fotfäste som har visat sig kunna vända upp och ner på perspektiven redan här i tiden. Med den bönen som halkskydd kan toppskiktet gå till botten utan undergång. Så stor är kraften i Kristi uppståndelse.

Karin Johannesson
präst och lektor