Gudstjänst Gemenskap

Nästa onsdag lägger Fredrik Modéus fram sin avhandling vid den teologiska fakulteten i Lund. Då sätts också punkt för en tid som enligt honom ”varit som att befinna sig i en torktumlare”. Först biskopsval och biskopsvigning, installation och mottagande i Växjö, och snart akademisk doktorsexamen.

Livet i turbofart med andra ord. Så det är en både glad och lite trött Fredrik Modéus som möter Kyrkans Tidnings reporter i ett Växjö som badar i sol och försommarvärme för att intervjuas om den till formatet ovanligt omfångsrika avhandlingen. Boken innehåller nämligen 550 sidor text om gudstjänstgemenskap i folkkyrkan.

Har det varit svårt för dig att avgränsa materialet?

– Det är sannolikt en sak jag kommer att få kritik för, att avhandlingen är omfångsrik och att den spänner över vida fält. Den kritiken är jag beredd att ta därför att jag är genuint nyfiken på min frågeställning och den rör vid många olika fält, säger Fredrik Modéus som i avhandingen undersöker fenomenet gudstjänstgemenskap såväl teologiskt, som sociologiskt och kyrkorättsligt.

Han säger att det är i skärningspunkten mellan praktisk teologi och systematisk teologi som han skriver. Det har inneburit utmaningar. Men han är inte förvånad över att avhandlingen blev så omfångsrik eftersom han rör sig över tre olika forskningsfält.

Gudstjänstgemenskap och gudstjänstutveckling är frågor som löper som en röd tråd genom hans liv och som resulterat i avhandlingen. Ett personligt svar på frågan ”varför” ger han i förordet: han ville förstå varför han skulle gå till kyrkan varje söndag när han var barn och hellre ville spela fotboll. Fredrik tror att det som motiverar en forskare att ägna väldigt lång tid åt ett ämne i grunden ofta är knutet till något personligt.

– Jag tror att de flesta som skriver en avhandling har drivkrafter som är mycket personliga.

Ett annat svar har med Helgeands församling i Lund att göra, en församling som blev omtalad för sitt sätt att bygga gemenskap och delaktighet i gudstjänsten, och där han också var kyrkoherde. Erfarenheterna därifrån kommer han att bära med sig resten av sitt liv.

– Många som var där sa att de var med om en väckelse. Jag talade aldrig om det som en väckelse men kan mer och mer förstå det så i efterhand. Där fick jag syn på vad det handlar om att vara gudstjänstgemenskap när man lägger vikten vid den relationella aspekten, samhörighetskänslan. Därför är jag mycket intresserad av vad som händer när man bygger gemenskap i och kring gudstjänst.

I avhandlingen konstruerar han fyra idealtyper av gudstjänst­gemenskap som många läsare säkert känner igen. Här finns den tillfälliga gemenskapen när man går till gudstjänsten och sedan går därifrån. Man är där som individ, ensam tillsammans med andra.

– Många är just på tillfälligt besök, inte minst vid de kyrkliga handlingarna som är kasuella, tillfälliga.

Sedan finns det han benämner den lediga gudstjänstgemenskapen som rymmer något mer av varaktig gemenskap, ett ”utträde ur massans anonymitet”. Men den har ingen långsiktighet.

Den tredje idealtypen är den stabila gudstjänstgemenskapen som renodlar en bestående gemenskap och innebär umgänge med varandra. Här odlas en kollektiv identitet och gemensamma värden värnas. Den kan av vissa värderas som en stark och god gemenskap, men av andra som utestängande och mer sektliknande.

Den fjärde idealtypen är den slutna gudstjänstgemenskapen, en starkt förpliktande gemenskap som är varaktig med saknar öppenhet mot omvärlden.

– Den har en mer gränssättande inställning. Mer av ett ”vi och dom”.

– För mig är det viktigt att göra skillnad mellan tillfällig, ledig, stabil och sluten gemenskap. Men de olika varianterna går också in i varandra.

Den lediga eller stabila gemenskapen är de han pläderar för, där finns det både öppenhet och varaktighet.

– Jag tror att öppenhet och varaktighet är nyckelord för framtidens folkkyrkomodell. Om de kan balanseras kan detta motverka individualiseringens negativa effekter, ensamhet, anonymitet och rotlöshet.

Vad måste uppfyllas för att man ska uppnå gemenskap i en gudstjänstgemenskap?

– Det behöver finnas någon form av, kanske inte regelbundenhet, men att man är där rätt ofta. Och en intention till samhörighet med andra. För du kan gå i en kyrka varenda söndag men om du inte har något större intresse av de andra så uppstår ingen gemenskap.

– Ett sätt att fira gudstjänst är att komma för att låta döpa sitt barn, och nästa gång inte förrän mamma är död. Det är den kasuella, tillfälliga gemenskapen. Så förhåller sig de flesta svenskar till gudstjänst och gudstjänstgemenskap.

– Ur gemenskapssynpunkt är det ett mycket löst relaterande till andra och undersöker man gudstjänstgemenskap som gemenskap, är det inte så mycket gemenskap i det hela. Men det innebär inte att jag värderar det tillfälliga gudstjänstfirandet negativt. Teologiskt sett är det fullödigt när ord och sakrament räcks och du tar emot. Men tittar man på gudstjänstgemenskapen som gemenskap, saknas något.

I avhandlingen problematiseras det komplexa och komplicerade begreppet ”öppenhet”. Är det en relationell kvalitet eller institutionellt drag? Klart är att det som många upplever som en stark och viktig gemenskap kan skapa utanförskap för andra. Gemenskapen kan vara exkluderande. Men det kan man uppleva också i en kyrka som säger sig värna öppenheten.

– Öppenheten blir bara något slags abstraktion som människor faktiskt inte upplever. Man säger om institutionen att kyrkan ska vara öppen, men det märks inte i relationerna eftersom alla är där som individer och ingen relaterar till den andra. Vad är öppenheten då? Jo, en abstraktion, ett drag hos institutionen.

Risken är att man blir så öppen att det inte finns någon att relatera till. Då blir kyrkan enbart en kyrka som tolkar livets övergångsskeden. Just därför behövs en kombination av begreppen öppenhet och varaktighet när människor möts i en gudstjänstgemenskap.

– Man måste bygga från grunden. Många som talar om en fungerande gudstjänstgemenskap, talar om att man där medvetandegjort människor om vad kyrka och gudstjänst egentligen är.

Frågan är ändå om inte det sista kapitlet i avhandlingen kommer att göra störst avtryck i den kyrkliga och kyrkopolitiska debatten. För här föreslår Fredrik Modéus ett dubbelt tillhörighetsbegrepp: dels för att markera en på dopet grundad kyrkotillhörighet, dels för att markera tillhörighet till en gudstjänstgemenskap.

– Vad är skälet för att man inte skulle kunna tillhöra en gudstjänstgemenskap om denna har allt som behövs, ordet och sakramenten, för att man ska kunna tala om den som kyrka? För den som lever på ett ställe och har sin gudstjänstgemenskap i en annan församling måste det vara möjligt att tillhöra den församlingen, menar jag.

Fri församlingstillhörighet är ingen lätt fråga. Den har diskuterats länge och kommer att återkomma i framtiden.

– Det är kanske som att svära i folkkyrkan, men jag tror att det skulle vara möjligt att tillhöra en gudstjänstgemenskap som man själv väljer. Hur det kyrkorättsligt skulle gå till svarar jag inte på. Jag löser inte den frågan.

Han tror att frågorna om gemenskap kommer att bli viktiga för alla i framtidens kyrka. De kommer i efterdyningarna av ett genomindividualiserat samhälle där uppfattningen finns att vägs ände är nådd med dess negativa konsekvenser.

– Jag tror helt enkelt att vårt behov av gemenskap kommer att bli allt tydligare. Vi ser tecken på den redan nu, avslutar Fredrik Modéus.