Här är skogen sista vilan

Irmhild Leutloff, Karin Aigner och Heidi Mensch kommer gående i bredd på skogsvägen utanför Bernau, i delstaten Brandenburg utanför den tyska huvudstaden Berlin. De har en svampkorg med sig och skrattar och stimmar som tre riktigt goda vänner.

– Vi skrattar inte alltid såhär. Vi kan vara allvarliga också, säger Heidi Mensch.

De träffades för omkring 15 år sedan, genom kören som de alla sjunger i.

Nu har de bestämt sig för att ta sin vänskap med sig även ner i graven. Under ett hundraårigt bokträd på en liten kulle i skogen bakom dem kommer de alla så småningom att få sin sista vila. Tillsammans med hundratals andra tyskar i samma skog.

Och ytterligare tusentals i andra skogar runt om i landet.

I Tyskland blir nämligen fenomenet skogsbegravning allt populärare som alternativ till traditionell kyrkogårdsbegravning.

Just den här soliga eftermiddagen har Irmhild Leutloff, Karin Aigner och Heidi Mensch besökt det träd som de har valt ut.

– Träd nummer 451, det är vår adress, säger Heidi Mensch, och pekar på en karta.

Den första tyska begravningsskogen öppnades av företaget Friedwald för 15 år sedan. I dag finns det cirka 160 skogsområden i landet där urnsättning erbjuds, enligt organisationen Aeternitas. Och allt fler får upp ögonen för fenomenet. Konceptet kan se olika ut på olika orter.

För begravningsskogen som de tre körvännerna kommer att begravas i är staden Bernau huvudman, men driften sköts av företaget Friedwald, som också är den marknadsledande aktören. Sedan invigningen 2013 har över 400 begravningar skett mellan de tjocka stammarna utanför Berlin.

Skogen, som mestadels består av bokträd, var under DDR militärt skyddsområde och har därför stått orörd i flera decennier. Träden är i snitt 100 år gamla. Men det finns de som är betydligt äldre.

– Man har aldrig brukat skogen. Ur skogsbrukshänseende är den ointressant. Träden har inte den kvaliteten att vi kan använda dem som virke. Men den är värdefull för ekologin och har ett högt rekreationsvärde. Och för Friedwald var det en perfekt skog, säger Jacob Oehlenberg, som arbetar i skogen som jägmästare på uppdrag av Friedwald.

Som jägmästare är Jacob Oehlenberg med vid begravningar och är oftast den som sänker ner urnan. Han hjälper även kunder att välja ut träd att begravas under och håller i de allt populärare rundvisningarna för de allt fler som intresserar sig för det alternativa begravningssättet.

– Från början hade vi kanske tio till tolv gravsättningar i månaden i den här skogen. Nu är det uppemot 30 varje månad. Det växer mycket snabbt. Allt fler säger att de inte vill bli begravda på en kyrkogård, utan hellre vill ha sin sista vila i en skog, säger Jacob Oehlenberg.

Idén med begravningsplatser i skogen kommer ursprungligen från Schweiz, vars liberala begravningsrätt tillåtit alternativa begravningsformer under en längre tid. Fenomenet finns även i andra länder, bland annat i Österrike, Nederländerna och Tjeckien. Men det är i Tyskland som det har vunnit störst popularitet. Och hela tiden öppnar nya begravningsskogar.

Juridiskt regleras begravningsrätten i Tyskland på kommun- och delstatsnivå. I de flesta delstater måste dock gravsättningen ske på en särskild begravningsplats. Bara i ett fåtal fall är det tillåtet att sprida aska utanför begravningsplatsen.

Skogsbegravningsplatser har samma rättsliga status som en traditionell kyrkogård. Huvudman för begravningsplatsen måste vara antingen kommunen eller kyrkan, som sedan kan överlåta driften till privata företag som Friedwald. Lösningarna mellan olika aktörer kan se olika ut. I fallet Bernau finns till exempel ett arrendeavtal mellan Friedwald och kommunen som löper över 99 år.

– Förhoppningsvis kommer man fram till ett nytt avtal om 50-60 år som gör att området fortsätter att vara en begravningsskog, säger Jacob Oehlenberg.

På bokstammarna omkring honom sitter svarta plåtskyltar med namn inpräglade. Några kors, stenar, gravljus eller kransar syns inte.

– Här sker ingen gravvård. Det ska inte vara någon kyrkogård. Det här är en skog och ska en skog förbli. När urnan är nedsänkt och graven är övertäckt överlåter vi gravvården åt naturen, säger Jacob Oehlenberg.

Kroppar som begravs i skogen måste först kremeras. Men vilken typ av begravningsceremoni man sedan vill ha är valfri i Bernau, liksom i de flesta andra skogar.

– Det finns inga gränser för hur avskedsritualen ska se ut. Jag har sett en rad olika exempel. Väldigt ofta har vi musik här, antingen livemusik eller förinspelad. Vi har haft buddhistiska begravningar, och kyrkliga begravningar med präst, och vi har haft anhöriga som skött det helt på egen hand och bett om att själva få sänka ner urnan.

Urnan, som hos Friedwald är tillverkad i ofärgad cellulosa, bryts ner inom 12 till 24 månader och släpper därefter askan lös i naturen. Hålen grävs med en planteringsborr en dryg meter från trädstammen för att inte skada rotsystemet.

Det går inte att välja vilket träd som helst i skogen. I Bernau är för närvarande endast 5 av totalt 35 arrenderade hektar i bruk. Och på de fem hektaren har sedan Friedwald valt ut träd som de bedömer kommer kunna stå it ytterligare minst 100 år.

De utvalda träden är sedan indelade i olika kategorier. Priset varierar mellan 770 euro till 6350 euro beroende på vilket koncept och vilken kategori träd man väljer. Alla träden har tio urnplatser.

Billigast är att köpa enbart en urnplats under ett så kallat gemenskapsträd. Men det går också att köpa ett enpersons- eller partnerträd för en eller två personer. Eller ett familje- eller vänskapsträd, där man helt enkelt tingar alla de tio platserna runt stammen.

Som de tre vännerna från kören, Irmhild Leutloff, Karin Aigner och Heidi Mensch. Än så länge är de de enda som bestämt sig för få sin sista vila under just träd nummer 451. Men de hoppas kunna värva fler till de sju återstående platserna, både bland vänner och familj.

– Men det får ske efterhand. Det måste skötas varsamt, säger Karin Aigner.

De har däremot märkt att allt fler blivit medvetna om konceptet med begravningsskogar.

– Jag märker bland mina vänner, men också bland folk i allmänhet, att allt fler går hit. Antingen för att köpa ett träd i förväg, som vi, eller som bland vissa enbart i sammanhang när någon har dött och de anhöriga vill begrava personen här. Men det ökar hela tiden, säger Irmhild Leutloff.

En av de stora fördelarna som de tre vännerna ser är att slippa känslan av att påtvinga efterlevande att sköta om deras gravplatser.

– Istället kan de få en skön promenad när de kommer hit, säger Karin Aigner.

– Jag har pratat om det med mina barn och de tycker alla att det är en bra idé. Vi är över huvud taget inga kyrkogårdsbesökare. Jag vill alltså inte att begära av mina barn, eller ens förvänta mig av dem, att de måste sköta om min grav. Men vi älskar skogen, säger Heidi Mensch.

Arvid Jurjaks