Hoppet som aldrig dör

Eldhavet trotsar mörkret. Speglar livets envishet och lyser upp den tidiga novemberkvällen för människor som vallfärdar till kyrkogården för att tända ljus och sätta dem på nära och käras gravar.

Men det tog sin tid för den katolska seden att bli vår egen, bli omfamnad och självklar. I dag är det svårt att tänka sig Allhelgona utan ljuständning.

Frågan om vilka behov det är som gestaltas vid gravarna och som på många håll gör ljuständandet till en liten folkfest, tål att tänka på.

– En viktig aspekt handlar om banden bakåt i tiden. Vi saknar dem som har gått före oss. Vi saknar våra familjemedlemmar, släktingar, nära och kära. Vi saknar dem kanske jämt, men just vid Allhelgonatid får det ta plats. Den personliga saknaden får en resonanslåda i det gemensamma, säger Patrik Pettersson, präst i Oscars församling i Stockholm.

– Vi märker att vi är många som saknar, som längtar och som går omkring och bär på sorgen och saknaden och allt det som är förknippat med dem som har lämnat oss.

Andra kan sakna sin förlorade barndom och den person de var en gång. Men i Allhelgonatid får allt detta en plats i det offentliga rummet. Det blommar upp. Allt det som vi går omkring och bär på, både saknad, längtan och hopp, får ta plats. Vi tänder ljus, sitter en stund i de öppna kapellen och minns. Deltar kanske i församlingarnas andakter. Eller går bara in för att värma frusna händer.

– Det förlöser tankarna, känslorna och upplevelserna. Då måste man inte använda orden, för orden kanske inte finns. Men då kan man tända ett ljus tillsammans med familjemedlemmar, gå till graven och hedra minnet av den som har levt hos oss men som nu lever någon annanstans.

Han säger att det finns ett grundstråk i varje människa, en saknad och sorg och längtan efter det som har varit. Men det finns också en rörelse framåt, mot hoppet och längtan efter att faktiskt få mötas igen. Det är en stark drivkraft i människan. Och lika stark som saknaden kan vara, kan också hoppet vara, ett hopp som den kristna kyrkan lever och bär på och som är det faktum att Jesus gick före oss genom döden till uppståndelsens liv.

– Det finns ett hopp i Jesus Kristus, ett hopp och ett löfte som säger att döden inte är livets slut. Att vara kristen är att leva med och i det hoppet och löftet. Och lita på det.

Uppståndelsens löfte där och då men också här och nu. För att vara kristen är ingen flykt eller nödutgång från det ansvar vi har för varandra och andra. Inte heller gör det så att alla problem försvinner. Relationer går sönder. Man blir sjuk. Så det är att leva i den verklighet där vi betalar våra räkningar, ser till att allt funkar och att det finns mat och kläder till barnen. Men det är samtidigt att leva med en förvissning om att hoppet är sant. Att leva med tillit och förtröstan.

– Jag vet inte om jag har någon nytta av det. Men det gör livet mera nyansrikt och innehållsrikt även om det inte alltid gör livet lättare att leva. Ibland blir det svårare för man ställer fler frågor till livet, säger Patrik Pettersson.

– Men mina försök att förstå världen och verkligheten ser annorlunda ut i ljuset av hoppet. Därför att döden, som verkar vara en tvärnit, inte är det.

Den kristna trons epicentrum är punkten där livet möter döden. Det kommer en dag i ditt liv, i mitt liv och i allas liv när du kommer att uppleva att ”där tog jag mitt sista andetag” och ”där slog mitt hjärta sitt sista slag”.

– Då är den kristna kyrkans tro och hopp, den kristna kyrkans Jesus det enda du har kvar. Då kommer ingenting av allt det du nu kanske sätter din tillit till – huset, bilen, jobbet, pengarna – att vara till din hjälp i den stunden du upplever och märker att livet är slut.

– Den enda du har att hålla i handen då och den ende som kommer att möta dig i det ögonblicket och som du kan förlita dig på, det är Jesus. Och han säger: det är okej, det är inte kört.

Att vara kristen är därför att försöka lära känna denne Jesus som möter där och då. Att lyssna på kyrkan och andra kristna människor, men också på det som händer i världen.

– Den dagen du träder över den tröskeln kommer Jesus att möta dig och vara någon som du har känt i hela ditt liv.

Många säger att vi lever i en tid av hopplöshet och att hopplösheten breder ut sig. Vad har det kristna hoppet att säga till en människa som säger sig vara ”hopplös”?

– Att hopplösheten breder ut sig i samhället och i världen är en stor anklagelseakt mot kyrkan, som har skäl för sig. Den kristna kyrkan har inte talat tillräckligt högt om den kristna trons hopp.

– Om det blir en tendens att hopplösheten breder ut sig och att förtvivlan ersätter förtröstan, att misströstan ersätter tillit och att hopplöshet ersätter hoppet – då har inte kyrkan utfört den uppgift vi är satta på jorden för att göra tillräckligt bra. Nämligen att förkunna den kristna trons hopp tillräckligt högt och ofta.

Kanske är det också så att främlingsfientlighet är en konsekvens av hopplöshet. Människan projicerar sin egen brist på en främling och blir fientlig. Men då har den kristna kyrkan misslyckats med uppdraget att fylla världen med hopp, tillit och förtröstan så att det också räcker till andra som kommer hit.

– Det handlar om att leva i en värld där Gud finns eller där Gud inte finns. Det är mellan detta vi har att välja. Om Jesus inte finns och om Jesus inte lever, då finns det skäl att vara hopplös. Då är det slut i och med döden. Men om Jesus lever och finns, då finns det ett hopp och då spelar det roll även för hur det blir sedan, efter döden.

Patrik Pettersson berättar att han brukar avsluta sina griftetal med ungefär dessa ord:

Den som är död nu, har brutit upp och lämnat det jordiska livet bakom sig. En dag ska vi alla bryta upp, lämna den här världen för att skåda en annan verklighet. Det finns ett löfte hos Jesus Kristus att den dagen inte är livets slut.

Han fortsätter: Det ska komma en ny dag och en ny verklighet där döden inte finns mer. Den dagen får vi återse våra nära och kära igen. Vi kommer alla att få möta varandra igen, alldeles på riktigt. Den dagen kommer vi att förenas med varandra i förlåtelsens och försoningens helande ljus. Allt som är trasigt ska få bli helt igen. Den dagen, på uppståndelsens dag, infrias löftet och hoppet om det eviga livets stora glädje.

– Det är den kristna kyrkans hela existensberättigande. Att envisas och att mot alla odds tjata om detta hopp, som trots allt som skenbart begränsar livet, säger: det är inte kört!

– Det är hoppets sista halmstrå som kommer att visa sig vara lika hållbart som en stålvajer. Det är det sista man håller sig i och det visar sig att det håller.