I arbetet för fred behöver vi både ord och tystnad

I kyrkoåret befinner vi oss i slutet av julens tid. Sångerna om det lilla barnet, Jesus, som fötts till världen. Storhet och sårbarhet på samma gång. Ljus i vintermörkret, pepparkakor och förundran inför livet.

Trettondedagen har temat Guds härlighet i Kristus. Texterna talar om en lysande ledstjärna över Betlehem och att Jesus har kommit med budskap om fred för både dem som är nära och dem som är långt borta.

Men hur ska vi kunna förstå och tala om Guds fred och härlighet i Kristus när världen brinner av krig och nöd? När det även inom och mellan religiösa traditioner svingas hårda ord och svärd?

En onsdagslunch i månaden under 2016 samlades vi till fredsmeditation på torget i Umeå. Ett blandat gäng med olika livsåskådningar och bakgrunder, och med ett gemensamt intresse för meditation. Mitt på dagen och mitt i veckan. Vi satt stilla på knäpall eller kudde i solsken, snöfall och regn. En timme i tyst meditation eller bön för fred mitt i stadens vimmel. Stadigt och upprätt förankrade på marken som bär oss. Ibland var vi tio och ibland var vi två. Inga stora skaror, men mitt i torgets rörelse märktes det att några satt stilla.

På skylten framför oss stod det att läsa: ”Meditation för fred. Stanna upp. Andas. Återknyt med den kärlek och medmänsklighet som är större än rädsla och hat. Världen behöver dig.”

I min egen förtvivlan och känsla av maktlöshet inför våldet i världen satt jag där på torget, även om det tog emot ibland. Utan smarta svar på alla svåra frågor, men som en kroppslig manifestation för fred.

En liten flicka gick förbi en gång och jag hörde henne fråga sin pappa: ”Vad gör dom?” Jag hörde inte pappans svar, men jag fylldes ändå av en känsla av meningsfullhet. I frågan och samtalet hade något fötts.

Teologen Paul Tillich sa att Gud är tillvarons grund. I vår strävan efter en kärleksfullare värld spelar det roll vilken grundkänsla och grunderfarenhet som våra ord och handlingar växer ur. Någonstans i min egen sårbara kamp behöver jag öva mig i att stanna upp och återknyta till tillvarons och medmänsklighetens grund – med Gud.

Fredsarbete för en helare värld – vårt arbete för Guds rike inom och bland oss – behöver mer än ord och handlingar. Jag behöver också tystnad och stillhet. Likt en fågel som behöver två vingar för att kunna flyga.

Var hittar jag utrymme för att stanna upp med kropp och sinne, för att andas och lyssna? Var lyser stjärnan över Betlehem i dag? Hur bereder jag plats för Kristus och Guds fred i mitt eget hjärta?

Där landar betydelsen av Guds härlighet i Kristus för mig. Där jag får utrymme och nåd att återknyta till tillvarons grund som är större än rädsla och hat. Där finns ljuset som leder hem.

Vi behöver fortsätta berätta om stjärnan över Betlehem. Vi behöver om och om igen gestalta hoppet som föds mitt i den mörka natten, i julens form av ett litet barn som bär budskap om Guds närhet och fred för alla. Och fredsmeditationerna behöver fortsätta även detta år.

Gustav Ericsson
präst