Eftertanke. Vi tänder våra adventsljusstakar och adventsstjärnor och det säger något om vilka vi är, och vilka vi djupast sett vill vara, skriver Ann Aldén.
Varje år tar jag fram den adventsljusstake som jag har ärvt efter mina föräldrar; förmodligen inhandlad någon gång på 70-talet i Jönköping. Den är egentligen inte särskilt fin. Men det blir liksom inte advent utan denna ljusstake i hamrad koppar till vilken jag varje år, vid den här tiden, köper mossa och små konstgjorda flugsvampar.
På frågan om varför den kommer fram år efter år har jag egentligen inget annat svar att ge än att den berättar någonting om mig; den säger något om vem jag är och vem jag vill vara.
När jag härom dagen kom hem till några muslimska vänner visade de stolt upp sin stora, röda, lysande och alldeles nyinköpta stjärna som nu hängde i det stora rummets fönster. Jag blev lite förvånad och sa: Den är fin; men, ni vet väl att det är stjärnan som lyste över stallet där Jesus föddes, eller?
Det var den stjärnan som visade ”de vise männen” vägen fram till Jesus, Josef och Maria? Mohaned, pappan i familjen, tittade förebrående på mig och sa; vi bor i Sverige nu! Och i Sverige har man stjärnor i fönstret. Basta! Jag tänkte för mig själv: Stjärnan i fönstret berättar. Den säger något om vilka vi är och vilka vi vill vara.
Det nya kyrkoåret inleds efter en dramatisk höst. Det sliter och drar i den Europeiska unionen; eurokris och flyktingkris. Men en gemenskap som formats för att bevara fred mellan människor och stater kan inte slitas isär. Det faller på sin egen orimlighet.
Så var det många av oss som tänkte före Brexit. Och vi var förmodligen lika många som den 8 november gick och la oss i förvissningen om att USA nu får sin första kvinnliga president. Kampanjen blev smutsig, tonläget var högt och det amerikanska folket djupt splittrat; men att USA skulle få en president som inte ens försöker dölja ett främlings- och kvinnoförakt fanns över huvud taget inte på kartan.
Och ändå blev det precis så.
Förmågan att överblicka tid och rum har kraftigt reducerats. Förutsägbarheten har på kort tid krympt ihop och lämnat oss med en känsla av osäkerhet. Någon har sagt att vi lever i en förkrigstid. Ändå, mitt i den förvirring som just nu råder, tänder vi än en gång det första ljuset. Stjärnor hängs upp i våra fönster, vi värmer glögg, ropar Hosianna och sjunger Bered en väg för Herren.
Vi gör allt detta för att det mer eller mindre uttalat säger något om vilka vi är, och vilka vi djupast sett vill vara. Handlingar som svarar på de frågor vi kanske inte ens har ställt.
Rakt genom tidens virrvarr närmar sig Jesus det som är vårt Jerusalem. Han rider sakta, men det finns något obevekligt i rörelsen. Blicken är mild, men den viker inte en tum, när den söker efter både dig och mig i folkhavet. Och vi är några stycken som sluter upp och vill vandra med.
Här finns de ivriga som vill gå före. Här finns de tveksamma som hellre följer efter på avstånd. Så olika och ändå en gemensam sång och ett gemensamt hosianna.
Längtans mantlar läggs ut på marken och hoppets kvistar tas ner från träden. De formar en väg och ger konturerna av en gemensam framtid. En gåva räcks oss och vi får öppna våra händer och ta emot; ett nådens år, ett fäste och en vila mitt i tillvarons rörelse. Gåvan som är att höra till.
Jag har tagit fram min adventsljusstake, såväl mossa som konstgjorda flugsvampar är på plats. På söndag kommer jag att tända det första ljuset. En påminnelse om Jesus som sa, jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. I tacksamhet tar jag emot att det ljuset också följer mig.
Ann Aldén
Församlingsherde Malmö
LÄGG TILL NY KOMMENTAR