I prövningen öppnar jag mig för tystnaden

Jag är nyss hemkommen efter en femdagars tyst meditationsretreat (sesshin) på Berget i Rättvik. Inför årets fasta tänker jag att tystnaden ska få mer utrymme i mitt liv. Det finns vissa begränsningar som småbarnsförälder, men när möjligheten finns vill jag oftare välkomna tystnaden. Det finns stunder då mobilen och allt annat kan vänta.

Ibland tycker jag det blir så mycket ord att jag inte hör vad någon säger, så mycket ljud att det är svårt att lyssna. Men i den goda, valda tystnaden hittar jag en möjlighet att höra något mer. Något som känns närmare.

När jag började jobba som sjukhuspräst var jag rädd för hur jag skulle reagera i mötet med en del situationer. Till exempel tanken på ett döende eller dött barn, samtidigt som jag själv är pappa till tre små barn, gjorde mig orolig och osäker på hur jag skulle fungera. Skulle jag bli chockad och börja gråta? Skulle jag ens kunna vara i rummet?

Temat för kyrkoårets texter den första söndagen i fastan är prövningens stund. Tiden från askonsdagen fram till påsk representerar Jesus 40 dagar av prövning i öknen. Och tiden för prövningens stund i min tjänst som sjukhuspräst var snart inne.

Var ska jag vända mig, vad kan hjälpa mig nu?

Jag mindes det första goda råd jag fick av en mer erfaren kollega i Sjukhuskyrkan, att gå sakta i korridorerna. Det innebär att inte skynda förbi på väg till något annat, utan att vara den som stannar kvar och inte försöker fly. Att vara i detta steg, i detta andetag.

En annan klok kollega hade talat med mig om att gå in i varje rum och situation med tomma händer. Att i stunden släppa taget om metoder, ambitioner och formuleringar. Att gå in med öppna händer, redo att fråga, lyssna och ta emot.

Men närvarande och tomhänt betyder inte att jag bara är tom. Jag har suttit många gånger i kyrkbänkar, på bönepallar och meditationskuddar. Någonstans i min kropp och i mitt sinne bär jag med mig övningen att vända mig till det som är större och djupare än mitt oroliga jag.

Tack vare mina kloka kollegor märkte jag snart att jag inte behövde försöka prestera eller bära med mig Kristus in i rummet. Kristus var redan där, och jag tänker att min främsta uppgift på sjukhuset är att öva mig i den tilliten.

Att gå sakta med tomma händer betyder att öppna mig för att fyllas av det som redan finns där. Att öppna mig för den djupa tystnad där vi kan få ana Gud som både uppfyller universum och som redan är här. Var annars kan jag vända mig i prövningens stund?

Gustav Ericsson
präst