I väntan på Hjälparen får vi hjälpa varandra​

Rörelsen består av människor som bärs av övertygelsen om att en handling som springer fram ur en uppriktig önskan att göra gott, bidrar till världens hopp.

Man tar sig an en avgränsad uppgift, inte större än att den kan utföras troget och uthålligt. The AHA movement är inte de stora gesternas rörelse, tvärt om. En kvinna berättade att hon och hennes familj har valt att hjälpa en man som bor i samma hus med praktiska göromål.

Varje lördag knackar de på mannens dörr och hör efter vad han behöver hjälp med just den här veckan och för det mesta kan de hjälpa. Det handlar oftast om inköp. Gesten är inte större än att de har kraften att vara trogna i sin hjälp och sitt stöd, och för den gamle mannen som inte längre kan köra bil och som har svårt att gå i trappor är hjälpen ovärderlig.

En bonus som ingen av dem hade räknat med är gemenskapen. Mannens isolering är bruten och för barnen i familjen finns alltid någon att gå till, någon som är ”hemma”. En uppriktig vilja att bidra ingjuter både mod och hopp hos alla parter. Det är en glädje att kunna ge och gåvan blir ett kvitto på mänsklighetens mänsklighet; den är ett hoppets tecken.

Du får inte vara med och leka! Barnens obarmhärtighet blir i den vuxna leken mer sofistikerad – men precis lika smärtsam. Är det denna djupt mänskliga erfarenhet som Jesus vill förbereda lärjungarna på när han säger att de kommer att bli uteslutna?

Vi har alla varit där; ute i kylan, avvisade i vår otillräcklighet, oönskade, oförmögna och ensamma. Och lika säkert som amen i kyrkan har vi även stått på den andra sidan; avvisat den som ville vara med, valt bort den som inte höll måttet, exkluderat på mer och mindre orättfärdiga grunder.​

I mitt inre bejakar jag Guds lag, säger Paulus, men jag ser en annan lag i mina lemmar. Också i det som ska hålla oss samman, samhället, finns alltför mycket av det som skiljer oss åt. Som vore vi inte en enda kropp, fast vi är många och tillsammans utgör vårt eget skyddsnät. 

Mellan Kristi Himmelfärdsdag och Pingst, mellan det som gick förlorat och längtan efter det som kan hjälpa, lindra och hela, det är väl där vi befinner oss mest hela tiden – i ett tillstånd av längtan och brist. Vi står och tittar upp mot himlen, lever på hoppet och gör vad vi kan för att axla manteln som föll till marken när Jesus lyftes bort.

Jesus, du har kommit och du ska komma, du har segrat och du ska segra, redan och ännu inte, i den spänningen bjuds vi att leva våra liv. Och i väntan på hjälparen får vi helt enkelt hjälpa varandra.

Det är precis det som människorna i sydafrikanska the AHA-movement har insett; en handling som springer fram ur en uppriktig önskan att göra gott, vittnar, ser till att elden inte falnar och bidrar på så sätt till världens hopp. Effekten av varje sådan handling blir en påminnelse om att det vi väntar på inte är viktigare än det som händer medan vi väntar.

Ann Aldén
kyrkoherde Malmö