”Du ser ut som en tattare”, sa min klasskamrat till mig i fjärde klass. Jag visste inte vad en tattare var för något, men det hade nånting med mina kläder att göra, det framgick av hennes blick. Jag hade ett par mörkblå manchesterjeans som var mina snyggaste byxor, och jag hade på mig dem så mycket att luddet försvunnit från själva manchestern. Dessutom hade jag inga kompisar. Ensam med fula kläder, helt enkelt. Jag antog att detta var skälet till tattarepitetet.
Det här skamliga utanförskapet var naturligtvis plågsamt, men det har också möjliggjort så mycket i mitt liv. Jag har vuxit in i det. Jag vet inte hur det gick till, men någonstans på vägen tycks jag ha dragit slutsatsen att om jag ändå inte passar in så behöver jag inte bete mig som om jag gjorde det heller. Behöver inte vara till lags. Det har gjort mig skamlös.
När jag ville jobba på jazzklubb för att få gratis tillgång till jazzmusik gick jag helt sonika dit och erbjöd mig att jobba gratis där en vecka, så att de fick se om jag var något att ha. I många år kranade jag sedan öl på Fasching.
När jag inte kom in på teologutbildningen för att jag var sen med ansökan, ställde jag mig varannan dag nedanför studievägledarens fönster och kastade småsten på rutan för att höra om någon hade hoppat av så att jag kunde få plats på kursen.
Jag tvingade också till mig litteraturlistan och började parallell-läsa, som en stafettlöpare börjar springa innan han fått pinnen. Till slut tröttnade studievägledaren på mig och jag fick börja. Jag är mycket tacksam för min skamlöshet. Den har gett mig mycket.
Därför älskar jag bibeltexter som den på Bönsöndagen: vi möter en domare som från början är helt likgiltig. Han bryr sig oftast varken om Gud eller människor, men nu är han ansatt av en änka som tjatar hål i huvet på honom, och efter en tid säger han: ”så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.”
Denna liknelse ger Jesus för att lära oss att alltid be och inte ge upp. ”Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?”, säger han.
Att vara besvärlig inför Gud. Att besvära Gud. Det är uppmaningen vi får av Jesus. Det är fantastiskt! Gud förväntar sig inte artighet, social kompetens eller att vi ska vänta tålmodigt på vår tur. I Bibeln uppmanas vi gång på gång att ocensurerat uttrycka vad vi behöver, vad vi vill, vad våra hjärtan klappar för. Det spelar ingen roll vilket anseende vi har eller inte har i relation till andra människor. Mellan mig och Gud är det raka rör som gäller.
Det går som en röd tråd mellan den där stunden på skolgården utanför Eriksbergsskolan och den stund som är nu: jag störtar fram till Gud med mina blankslitna manchesterjeans och säger rakt ut vad jag har på hjärtat. Det är ingen idé att göra sig till. Och om det känns som om jag inte blir hörd så tjatar jag, och höjer rösten. Och jag tänker att Gud på något märkligt vis tar detta som en kärleksförklaring. Jag har förväntningar på Gud. Jag är skamlös och ihärdig. Gud ser på mig och ser en människa som vill ha kontakt. Och jag får kontakt. Efter ihärdigheten.
Camilla Lif
präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR