Eftertanke. Om vi som kyrka inte förkunnar saker som är på liv och död kan siste man släcka lampan och låsa efter sig, skriver Kent Wisti.
– Och fågeljävlarna bara kvittrar och kvittrar…
Det var min faster Mona som irriterat konstaterade detta en av de där första klara vårdagarna. Det finns något charmigt över de vresiga. De som alltid hittar ett moln som knuffar på varje silverrand. De som skall regna på varje parad.
Men Herren vet att behandla kverulanter. I den gammaltestamentliga texten på söndag sänder han giftormar som biter folket så att många dör. En sådan Gud passar nog bättre som primitiv önskedröm på långdragna planeringsmöten där man ibland kan önska en giftorm när gnällandet tar för mycket fokus från det viktiga, än vad det är en vuxen och mogen gudsbild.
Om 100 år finns inte Svenska kyrkan. Det är bra! Svenska kyrkan är en organisation byggd i och för ett samhälle som inte finns längre. Antagligen finns det en kyrklig organisation med historiska rötter i Svenska kyrkan men den är så olik att vi inte kan kalla det för Svenska kyrkan.
I mitten på 90-talet dök det upp tredimensionella fixeringsbilder. De publicerades i kvällstidningarnas söndagsbilagor, köptes som affischer eller större vykort. Varje bild var ett gytter av färger och former.
Knepet var att inte fixera blicken utan försöka se 10-15 centimeter bakom bilden. Lyckades man fick man se en tredimensionell bild. Det kunde vara ett korallrev med färgglada fiskar, en astronaut på rymdpromenad eller en örn på flykt över ett väldigt alplandskap. Frustrationen växte i takt med avundsjukan hos de som inte kunde se bilden. De som inte knäckte koden.
Och de som kunde se bilden överdrev gärna sina förtjusta utrop över de egentligen ganska tråkiga bilderna. Men man tillhörde vinnarna.
Nyckelorden är förväntningar och frustrationer.
Frustrationen över att inte kunna njuta av fågelkvitter. Frustrationen över att inte kunna se vad andra ser. Frustrationen över att människor lämnar en kyrka som vi själva älskar. Den ömsesidiga frustrationen och förbistringen mellan de som vill se men inte kan, och vi som kan se men inte kan lära ut.
Som kyrka bär vi egna och andras snedvridna förväntningar om att vara fullkomliga. Det fyller oss själva med skam och förskräckelse på samma sätt som det fyller andra med skam och förskräckelse.
Att se någon annan leva i sin ofullständighet men samtidigt i tillit väcker genuin tilltro. Att veta hur vi är skapade, att minnas att vi är mull. Som kyrka kan vi inte tala om annat än angelägna saker och det är långt mellan glädje och glättighet.
Kintsukoroi är japanska och betyder direktöversatt gyllene snickeri. Det handlar om konsten att reparera kärl som gått i bitar med guld. Genom det visar man att det som gått sönder inte är obrukbart utan snarare tvärtom. Det är vackrare och starkare. De säger att keramiken kom till liv först i det ögonblick det tappades till marken.
Om vi som kyrka inte förkunnar saker som är på liv och död kan siste man släcka lampan och låsa efter sig när hen går. Svårare än så är det egentligen inte.
Och då handlar det om att vara där helig ande verkar, för där är kyrkan. Ingen annanstans. Där den poetiske snickarsonen från Nasaret fortsatt löser ur vanmakt och synd och skam. Det finns ingen gudagiven ordning i att det tvunget är just i våra excel-ark och pastoratsammanslagningar.
Vem bär kopparormen på en stav som ett fälttecken så att de som blivit bitna av tillvarons giftormar kan se den och orkar leva en bit till genom öknen?
Kent Wisti
LÄGG TILL NY KOMMENTAR