Låt oss hejda behovet att förklara det oförklarliga

Den läsning vi nyss hörde ur det heliga evangeliet behöver ingen förklaring. Så börjar Gregorius den store sin predikan över helgens evangelietext (Påve 500–tal). Givetvis gick inte Gregorius ner från predikstolen och ni kan själva se att jag inte slutade skriva. Men man måste nog ge honom rätt i att berättelsen om hur ämbetsmannens son blev helad är ganska rakt på, utan krusiduller eller spektakulära specialeffekter.

Det bara händer. Jesus talar. Ur Ordet utgår ord. Skapande, livgivande, närvarande, tröstande ord: Din son lever. Då blir sonen frisk där hemma.

Eller var det inte en ämbetsman utan någon som faktiskt hörde till den kungliga familjen? I grekiskan står det bara att han var kunglig. Mötet mellan Jesus och ämbetsmannen är ett oväntat och ovanligt möte mellan en från de övre samhällskikten och en bybo från Nasaret.

Kanske är det att läsa ut för mycket, men kan detta vara en påminnelse om att i livets gränstrakter, som när ens barn håller på att dö, så behöver vi alla, oavsett status, en tro, en tillit? Jesus skapar en sådan tro i mannens liv när han inser vad som hänt.

Men vad var det som hände? Ett tecken. Ett under. Många har svårt att närma sig fenomenet. Det blir därför lätt att vi talar om allt runt omkring och fastnar i berättelsens detaljer. Eller så försöker vi hitta någon piffig bortförklaring som är logisk och rationell och förvandlar det hela till ett begripligt vardagsunder, och så kanske vi rentav säger att det nog det som är det verkliga undret. Vi avklär berättelsen på dess gudomliga dimension.

Jag gör tyvärr så själv ibland. Men låt oss inte alltid försöka hitta några enkla utvägar och hejda vårt starka behov att vilja förklara det oförklarliga. Jag tror inte det gör evangeliet rättvisa. Kanske ska vi i stället stanna i ämbetsmannens insikt och upplevelse – det är Jesus som gjort min son frisk. Vad skulle vi själva känt om det hände i vårt eget liv? Ämbetsmannen och alla som hörde till honom kom till tro på Jesus.

Det är lätt att tänka mirakelmän var vanliga i antiken. Men det är ovanligt att det finns så många och väldokumenterade under som de som är knutna till Jesus. Jesus sticker ut i mängden. Eller med teologen Gerhard Lohfinks ord: Jesus är ”irriterande unik”.

Visst, det handlar inte om trolleri. Men utan undret skulle berättelsen i bästa fall blivit ett omsorgsfullt delande av smärta. Den skulle förlora sin riktning. Den skulle inte bli ett tecken, som Johannesevangeliet kallar det. Ett tecken på att Jesus är unik, ja gudomlig. Någon som har skaparordet i sin makt. Ordet som också kan förvandla våra liv här och nu, vi som läser.

I dagarna tillträder en ny man på världens mäktigaste ämbete. Vi läser i bibeln en varning om att inte lita på mäktiga män, för de ger till slut upp andan, blir till jord igen och deras planer går om intet. Då kan ju man fråga sig, varför ska jag lita, det vill säga tro på Jesus? Det är det som hela trettondedagstiden handlar om.

Jesus inte bara är en i raden av mäktiga män som ingen hjälp kan ge. Han är så mycket mer, ja någon annan. Jesus synliggör barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Och inte bara det – när vi fäster blicken på Jesus ser vi Gud själv. Han är Ordet som blev människa genom vilken allting är till.

Det var den härlighet som mötte stjärntydarna i Betlehem, det var det häpnadsväckande folket såg vid Jordflodens strand, det var den generositet bröllopsgästerna i Kana mötte, och det liv som mötte ämbetsmannen med orden "din son lever".

Det är det liv som möter oss nu – i ord och sakrament. All trösts Gud.

Fredrik Hollertz
präst