Låt rädslan finnas och vet att Jesus går först

Krafttag ska tas mot den stora mängd vapen som finns i Malmö, läser jag. Många vill ha ett vapen för att skydda sig mot kriminella, och så blir man själv indragen i något kriminellt, och indragen i en tankevärld där rädslan har blivit någon sorts normaltillstånd. Rädslan får en att vilja säkra sitt liv. Rädslan får en att tänka på var man befinner sig i näringskedjan, om man så kan säga.

Det är inget kriminellt i att vara rädd. Det är inget kriminellt i att bäva inför morgondagen. Det är bara fullt, fullt mänskligt. Och man skulle kunna tycka att det inte är något att se ner på eller förakta. Kanske kan man träna sig i att tycka om sin rädsla, se den som ens vän, ungefär som man kan träna sig att acceptera sin nervositet?

Rädsla går mycket djupare, förstås. Men ändå. Kan man se den som en av många mänskliga känslor, som är rätt okej att känna? Kanske skulle man då inte behöva gömma den så, motarbeta den så, kanske skulle man inte kämpa så för att få rädsla att se ut som sin motsats – övermod, styrka, säkerhet?

Nu går de där igen, lärjungarna, på väg upp till Jerusalem. Jesus går först, är Markus noga med att notera. (Markusevangeliet 10:32). Framför lärjungarna som kommer efter, ”fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda.”

Då samlar Jesus dem för att tala om vad som ska hända. Han samlar dem inte för att tala om att de inte ska vara rädda eller fyllda av bävan. Han samlar dem inte och säger såja, såja. Han samlar dem och talar om för dem att nu kommer det att bli ännu värre!

Han berättar att Människosonen kommer att fänglas, torteras och dödas. Han pratar om sig själv i tredje person, kanske motar det bort hans egen rädsla en stund? Men han går först, rakt in i händelserna, rakt in i rädslan, utan att förneka den eller förvränga den.

Det blir för mycket för lärjungarna. Antingen förstår de inte alls vad som är på gång, eller också blir de så vanvettigt rädda att de säger de mest
bisarra saker; att Jesus också sagt ”och efter tre dagar ska han uppstå” har de varken hört eller förstått (nej vem kunde det?) och så gör de som vi så ofta gör, när rädslan hotar att förlama oss – gör om den till ett pansar, till ett vapen som ska ta oss uppåt, uppåt, säkra vår plats i tillvaron.

”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet”. Men snälla pojkar, suckar jag. Ge er nu. Lägg ner. Nej då, det bara fortsätter: övermodigt intygar de att de kan följa Jesus, dricka den bägare som han dricker, döpas med det dop han döps, vet de ens vad han talar om? Övervåld och övermod, på kanten till rädslans rike.

Rädsla som slår ut i våld. Fysiskt eller psykiskt våld, eller starkt tryck (som ju också är ett slags våld!) mot andra människor, eller mot sig själv. Gång på gång ser jag det i deckare och kriminalfilmer. I dagstidningarnas rapporter om ytterligare skjutningar och vapen i mängder.

Bävan och rädslan är oacceptabel, ful, löjlig, svag, ynklig. Så hänger man på sig sin skyddsväst och bepansrar sig. Och lyckas nästan övertala sig själv att man surfar högst upp, på vågkammen till det kaos som egentligen härjar i ens inre.

Vad kan vi då göra? När det inte går att säga att Jesus skyddar oss från allt ont? När vi vet att kristen tro inte är en skyddsväst mot dödens inslag i våra liv? Kanske följa Jesus på det sättet, att låta rädslan finnas och vara en del i att vara människa. Men mest av allt – att veta att Jesus går först, som evangelisten Markus skriver. ”och Jesus gick först”.

Gunilla Renöfält
präst och lärare i homiletik