Världen har blivit liten, inte större än att den ryms i en skärm och en handflata, och den spinner allt snabbare. Världen har blivit så ogreppbart mycket större, trots eller tack vare att den flödar ur en greppvänlig telefon.
Jag är så gammal att fortfarande när jag gick i skolan kunde fröken läsa bibelberättelser i klassrummet utan ängslan. Det var kameler, vingårdsarbetare, spetälska och tiggare. Det var oerhört exotiskt. Det var som om Bibeln luktade på ett alldeles eget sätt. Som om det var ett landskap man kunde packa upp ur en låda och sedan lägga tillbaka. Det var ett folkhem och de som vi kallade främlingar var våra gäster.
I dag ser vi kul klipp på Youtube med kameler, och tiggare är en lika naturlig del av gatubilden som glassclownen utanför kiosken.
Vi som tronar på minnen från fornstora dar har med tiden tvingats lära oss att jordens rotationsaxel inte går genom våra egna rektum.
Varje dag kommer 40 ensamkommande barn till Malmö. Mest pojkar och mest från Syrien. Vi har sett deras kroppar flyta kring de förlista båtarna i medelhavet, vi har sett hur de kommer till Sicilien och de grekiska öarna. Vi ser dem komma hit.
Nej, det är ingen lönsam affär och ja, det är ett problem. Att barn och unga människor ser sina föräldrar dödas och tvingas på flykt ska aldrig vara lönsamt. Att världen är i en sådan gungning och värker så mycket att vi är uppmanade att offra mycket av vår sinnesfrid och våra bekvämligheter innebär problem. Men det är inget argument för att blunda och att låta bli. Det finns så många ögon i det som talas om som flöden och volymer.
Vem är din nästa frågar texterna. Ordet nästa kan utläsas som ”den som är som jag”. Det är min nästa. En smålänning i diasporan är min nästa. Hon är som jag. En medelålders heterosexuell vit medelklassman är som jag. Det är min nästa. En rumänsk tiggare är väldigt lite som jag för att inte tala om hur lite en sextonårig syrisk krigsflykting är som jag. Det kan ju omöjligt vara min nästa. Jag ska älska min nästa som mig själv. Det är ju plättlätt.
Vi är alla flyktingar. Tillvaron är ett provisorium, våra egna liv, våra jag ett provisorium som vi på olika sätt försöker hantera med större eller mindre framgång. I var människa finns ett främlingskap, en ensamhet, en hemlöshet dit ingen annan når.
Dessa tre ord – i var människa – reser ett tempel, bildar paradoxalt nog en gemenskap, en kommunitet. Ingen människa är oberoende. Människan är ytterst en relationsvarelse i relationen till sig själv, tillvaron som omger och till det större, vår yttersta angelägenhet, det som vi ibland har modet att med en viss högtidlighet ge namnet Gud.
Dessa tre relationer hör obönhörligen ihop – vi kan inte leva i fred med oss själva och Gud om vi vägrar relation med omvärlden. Vi kan inte leva i fred med Gud och världen om vi vägrar relation med oss själva och vi kan inte leva i fred med oss själva och världen om vi vägrar relation med Gud, vem hen nu är.
Vem är min nästa? Det är hon som är ensam som jag. Det är hon som längtar som jag, som älskar som jag, som är rädd som jag, som skrattar som jag, som söker som jag, som gråter som jag och som söker mig med blicken. Vi är alla flyktingar. I varje annans hjärta finns en vän fördold.
Någon som är som jag.
Kent Wisti
präst och bildkonstnär
LÄGG TILL NY KOMMENTAR