Om jag tar Bibeln på allvar ger den mig ingen ro

Det är inte enkelt att ha med Gud att göra. ”Vad menar folk när de säger: Jag är inte rädd för Gud, ty jag vet att han är god. Har de aldrig varit hos tandläkaren.” Så skrev författaren C S Lewis i sina Anteckningar i dagar av sorg.

Han hade förlorat sin älskade hustru. Så mycket av vad han tänkt om Gud som tryggheten och tröstaren hade gått förlorat. I stället gjorde det ont att ha med Gud att göra. Ändå kunde han inte i sin smärtsamma sorg lämna Gud. Han hoppades i stället på den röst som kunde tala hopp.

En annan som också visste att det inte var enkelt att ha med Gud att göra var Martin Luther. Inför Gud upplevde han sin fullständiga otillräcklighet. Intill ångestens rand var han rädd för Guds dom. Men i sin rädsla för Gud hade han ingen annanstans att fly än till Gud. Vart skulle han annars fly? Hans hopp blev de ord som talade om nåd och visade på vad Jesus gjort.

Det går att läsa en text på många sätt. Jag tänker ibland på det när jag öppnar min bibel. Läser jag eller låter jag mig bli läst? Lyssnar jag för att invaggas i trygghet eller för att utmanas och förändras? Hör jag vad jag vill höra eller vad som egentligen sägs? Vill jag höra de ord som skulle kunna göra allting annorlunda? Jag märker att det finns många frestelser.

Författaren Pär Westberg sade i ett föredrag för Svenska akademien: ”Kanske är litteraturens kraft stark som kärlekens. Den får oss att se den älskade på nytt i hennes glans, den lär oss att öva känslor och aldrig gå döda genom en dag utan skynda oss att leva. Läsandet tycks verkställa en slags starroperation på sinnena. Efteråt ser man skarpare, världen har blivit fri från en täckande hinna och fått ett intensivare liv. ”

När jag läser detta tänker jag att jag gärna skulle önska att det var just detta som bibelläsningen kunde göra med mig, att ge mig en ny syn på livet. De är väl så livet blir mer levande men förmodligen inte enklare. Tro är i någon mån ett sätt att se.

Jag undrar vad Hebreerbrevets författare hade upplevt när denna person kan skriva i söndagens episteltext: ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar […] Och inför honom är det vi ska avlägga räkenskap.”

Jag tycker inte att det är lätt att läsa Bibeln men att det är ännu svårare att bli läst av den. I den stund jag tar på allvar det som står där ger den mig ingen ro. Men varför skulle den göra det? Det är inte enkelt att ha med Gud att göra.

Nog har tankarna ibland kommit att det hade varit betydligt bekvämare att få göra sig av med Gud. Nog har jag väl gjort mina försök. Men det verkade som om Gud inte ville göra sig av med mig. I stället har livet blivit så att jag många gånger fått stava på orden: ”Herre till vem skulle jag gå? Du har det eviga livets ord.” (Johannesevangeliet 6:68)

Jag brukar ibland tänka på mina föräldrar. De tillhörde den generation som hade en sliten bibel på nattygsbordet. För dem var det viktigt att på sin gravsten få ha orden:

”Dagar komma, dagar flykta. Håll dig vid Guds ord och säg: Det är mina fötters lykta och ett ljus på all min väg.” (Sv Ps77:3).

Esbjörn Hagberg
biskop emeritus