Så var det dags. Det var i början av juli och vi skulle röja ur en bod, vars tak höll på att rasa in och väggarna att välta. Boden hade stått där sen 1952 och innehöll allt som inte fick plats i husen. Sextio år av trasiga luftmadrasser, badmintonnät, grillar, gamla möbler och fotogenlampor.
Det som skulle slängas sorterades i en hög och det som skulle flyttas till en redigare bod i en annan. Längst in mot hörnen fanns gamla rostiga redskap. Ingen visste vad de hade använts till. Alla fick titta. Vi vände och vred på dem.
Många av verktygen hade säkert använts till jordbruk och skogsarbete, men hur? Många av dem hade säkert ersatts av nya, moderna, kanske till och med bensindrivna saker. Men bland dem fanns några vars funktion höll på att falla i glömska. Jag ville inte slänga dem. Inte förrän någon kunde säga vad de använts till.
Samma känsla får jag inför många kristna begrepp. Vi vet inte längre vad vi ska ha dem till. En del har ersatts av nya begrepp som bättre kan förmedla samma innehåll i vår tid. Men längst inne i hörnen står andra; rostiga, bortglömda och obegripliga. Och i den stora städningen riskerar även de att slängas på sophögen.
Kyskhet, gudsfruktan, rättfärdiggörelse och lydnad. Och underkastelse. Kanske är underkastelse ett av de mest svåranvända. Det går att associera till slaveri. Att vara ett offer är en så pass oönskad del av en modern människas identitet att man skyr allt som kan beröra något sådant.
Så är det för mig också. Men så kommer ett Jesusord fram ur hörnet: ”den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Luk 18:14). Det luktar Jantelag på lång väg. Du ska inte tro att du är något. Men jag är inte en sån som slänger bort saker i första taget. Särskilt inte om de är utrotningshotade.
I själva verket har orden underkastelse och ödmjukhet blivit viktigare för varje dag som går, i mitt liv. Förmodligen för att jag behöver dem så förtvivlat mycket. Bara det faktum att jag får skriva den här texten i en tidning, och att du läser den, skulle kunna göra mig styv i korken. Och att jag predikar; står och ordar oemotsagd i predikstolen söndag efter söndag.
Men med stigande ålder blir det lättare och lättare för mig att underordna mig andra, och framför allt att underordna mig Gud. Att hålla tyst och lyssna, helt enkelt. Det faller sig fortfarande inte helt naturligt, men det är lättare nu.
För vi har hållit ihop länge nu, jag och Gud. Med ett oändligt tålamod har Gud sett mig slingra mig undan de stora och svåra orden. Sett mig ha det skönt i en myshörna av tröst, trygghet och Guds kärlek som är som stranden och som gräset. Lyssnat till långa haranger av självupptagna böner. Men nu röjer vi i bodarna tillsammans och med stor andäktighet håller jag i verktygen från tidigare generationers arbete.
Jag håller i orden från svunna tiders andliga erfarenheter och inser att de bär på visdom. Sån visdom som en människa behöver för att kunna nå de djupare aspekterna av det andliga livet, och de svårare delarna av tillvaron. Utan de gamla verktygen är jag chanslös. Gud får hjälpa mig att lista ut hur jag ska använda dem.
Camilla Lif
präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR