Samvetets röst måste inte bära upp hela körsången

Den här helgen får vi lyssna till något annat än alla röster som vill få oss att shoppa loss i julhandeln. Vi får lyssna till ett skri från vildmarken. Johannes Döparen sjunger en vers på adventspsalmen ”Bereden väg för Herran”. Vi får bidra med ännu fler verser genom att låta hans ord klinga vidare i oss.

En gång frågade Jesus folket varför så många sökte sig till Johannes i öknen. Jesus konstaterade att det inte kunde bero på att de lockades av vackra skyltfönsterskläder eller extrapriser. Hos Johannes var det inte ens Black Friday på fredagarna. Hans arbetsuniform var så bedrövlig att man kunde hålla sig för skratt och hans kundbemötande var uselt. Ändå hade många tryckt på glada-ansiktet-knappen om det hade funnits en automat vid utgången som undrade hur man hade upplevt sitt besök.

Vad var det som fick människor att vallfärda till Johannes, trots att han inte var i närheten av köpcentrets bästa läge? Jesus verkar själv fundera över frågan. Han verkar mer häpen över Johannes genomslag än över hans avrättning. Röster som med rätta kritiserar makthavare och vinstintressen tystas ofta ner. Att människor dras till någon som kallar dem ”huggormsyngel” är mer förvånande.

Reklambranschen och julhandeln livnär sig på att skapa behov som vi inte har märkt att vi har. Johannes livnärde sig istället på gräshoppor och vildhonung. De matvanorna gjorde honom fri att säga sanningen om sådana behov som vi ofta är smärtsamt medvetna om. Johannes förkunnelse slår an en ton djupt inom oss människor, både då och nu.

Hans ord har en gudagiven resonansbotten i var och en av oss som vi ibland beskriver som samvetet. I våra ljusa stunder vet vi innerst inne att vi borde dela med oss, att vi inte ska luras, att vi inte ska suga ut. Vi vet också att vi inte alltid gör det vi borde göra. Den insikten framstår som ett hopplöst svart hål när det drabbar oss. I själva verket är det sunda samvetet en adventsstjärna som visar vägen till Betlehem.

Johannes förkunnelse bekräftar det vi många gånger redan vet. Vi behöver omvända oss men hur ska det gå till? ”Vad ska vi göra?” Den frågan ställde folkskarorna som sökte upp Johannes i öknen och som så ofta i Bibeln uppenbaras det befriande svaret också i frågan. Det lilla ordet ”jag” lyser med sin frånvaro. I stället används det stora ordet ”vi”. Det ordet viskar i förväg om julens hemligheter. Ingen av oss tvingas sjunga solo. Samvetets röst måste inte bära upp hela körsången.

Om två veckor sjunger änglarna tillsammans med oss människor om hur Gud själv föds i Betlehem och därmed blir ett ”vi” med oss. Jesus tar plats på den jordiska körläktaren. Han hjälper oss att ta rätt ton och att hålla den. Utan hans medverkan skulle Guds tondöva mänsklighet vara helt förlorad. Samvetets röst kan bära en bit på vägen med aldrig ända fram.

I väntan på den stora julkonserten får vi sjunga våra verser genom att göra det Johannes uppmanar oss till i sin vers. Vi får dela med oss av det vi har och undvika att samla mer på hög. Vi kommer att misslyckas mer än en gång, till glädje för alla som vill att julhandeln ska slå nya rekord, men också våra verser får sluta i ett trosvisst ”Välsignad vare han, som kom i Herrens namn.” Jesus, som kom efter Johannes, finns före honom och han har makt att förlåta redan i advent.