Tatuerad stolt lutheran går hem i kyrkan

Hon är lång, upp emot 190 centimeter inklusive de höga klackarna, har kortklippt bakåt-uppåt-struket hår och tatueringar över armar och nyckelben. När pastor Naida Bolz-Weber sveper in i Immanuelskyrkan i Stockholm för en inspirationsdag med stiftets anställda är hon världens mest osannolika huvudtalare och samtidigt alldeles logisk.

En bästsäljande författare och före detta ståupp-komiker med missbruksbakgrund är den samtida kyrkans våta dröm. Det självklara valet för en kristenhet som längtar efter representanter som har betydligt coolare framtoning än en genomsnittlig församlingspräst – men också är betydligt stoltare över sin tro.

Hör henne tala om synd och försoning och Jesus och korset och lag och evangelium. Alla stororden ligger väl i hennes mun.

Hör henne tala är också allt jag får göra denna lördag, eftersom den utlovade intervjun fryser inne. Å andra sidan är hon en tydlig talare. Det står snabbt klar att en hörnsten i hennes budskap är att vi alla är syndare i behov av Guds nåd.

I den senaste boken Accidental saints – finding God in all the wrong people skriver hon om hur glad hon blev när hon hörde talas om en kvinnlig präst, feminist och församlingsbyggare vid förra seklets början. ”Underbart, en förebild!” tänkte Nadia Bolz-Weber. Bara för att upptäcka att “förebilden” dessutom var känd för sin rasism, antisemitism och invandringsfientlighet.

Det finns helgon som är dåliga människor och syndare som är bra, konstaterar Nadia Bolz-Weber. I själva verket är vi alla båda delar samtidigt. Resten av boken består mestadels av berättelser om möten med människor som oväntat och oplanerat blivit till välsignelse för henne.

Att jobba hårt på sin andliga utveckling, genom att meditera på morgnarna eller anstränga sig för att bli en bättre människa, är inget som fungerar för henne. Och hon är kritisk mot både kristen och sekulär uppbyggelselitteratur, som hon tycker predikar budskapet ”du måste jobba hårdare för att bli bättre”. Hennes människosyn är mycket mer krass än så.

– Jag har vad man kallar för låg antropologi, jag har låga tankar om människan. Det är en av de bästa sakerna med lutheranismen. Vi ser klart på människan och är inte rädda att erkänna vårt behov av Gud, säger hon under förmiddagens seminarium om predikokonst.

Hon växte upp i en kyrka som hon beskriver som väldigt lagisk och fundamentalistisk. Ett sammanhang hon lämnade i tonåren. Därefter följde ett antal år av missbruk, innan hon träffade en man som hon blev intresserad av och som visade sig vara kristen och lutheran.

Luthersk konfirmationsundervisning blev vägen tillbaka till tron. Det var också en stor lättnad för Nadia Bolz-Weber att höra att ingen människa andligen kan klättra upp till Gud, eftersom allt är nåd.

Jättestolt och överlycklig över att vara lutheran. I Sverige är detta lika ovanligt som efterlängtat och en av förklaringarna till varför Nadia Bolz-Weber välkomnas så varmt i Svenska kyrkan.

En annan förklaring är att olika fromhetstraditioner kan hitta något att känna igen sig i hos henne. Hon är både socialt liberal – enligt egen uppgift är en tredjedel av hennes församlingsbor homo-, bi-, transsexuella eller queera – och teologiskt traditionell. Nadia Bolz-Weber talar gärna om synd, skuld och förlåtelse och kritiserar de kristna samfunden för deras mumlande i frågan.

Svenska kyrkan experimenterar med syndabekännelsen, en viktig del av liturgin men väldigt obekväm. Kan den utgå, flyttas eller formuleras om? Läget är ungefär detsamma i USA, enligt Nadia Bolz-Weber:

– Om Jesus kom tillbaka tror jag han skulle fråga varför hans kyrka pratar så lite om syndernas förlåtelse. Syndabekännelsen uppfattas som en humörsänkare, när folk hör den så tolkar de den som att ”du är en dålig, omoralisk människa som inte anstränger dig tillräckligt”.

– Så var det för mig också när jag var ung. Bekännelsen och avlösningen var något jag hatade. Men sedan kom den att betyda allt för mig.

Enligt Nadia Bolz-Weber har människor framför allt två problem med kyrkan. Det ena är att folk uppfattar kyrkans erbjudande som ett system av belöning och bestraffning. Det är inget de är intresserade av.

Det andra problemet är att dagens människor är misstänksamma mot alla institutioner. Men – och detta betonar hon starkt – de är egentligen inte emot de goda värden som institutionerna utlovar. Alla vill ha hälsa och trygghet, till exempel. Många längtar också efter en religiös gemenskap.

– Alla telefonkiosker är borta, men det betyder inte att unga människor slutat att använda telefoner för att kommunicera med varandra. Deras önskningar och längtan är desamma. Det är bara leveransmetoden som ändrats.

Vad betyder då detta för kyrkan? Jo, att hon måste hitta en ny leveransmetod. Ett nytt sätt att utöva auktoritet och bli en kraft som människor lyssnar och litar på.

Nyckeln till denna tillit är enligt Nadia Bolz-Weber att tala sanning, att inte predika vackert och tillrättalagt. Därmed talar hon också rakt in i den ömma punkt i Svenska kyrkan som handlar om predikans kris. Hennes råd: gräv djupt i både dig själv och bibeltexterna och dela med dig av dina sår.

– Av någon anledning har jag inga problem med att erkänna hemska saker om mig själv i mina predikningar. Och sårbarhet är inbjudande. Jag erkänner först, sedan kan de göra det.

– Jag är inget exempel på en god kristen. Jag är ett exempel på hur det ser ut när en människa behöver Guds nåd.

Nadia Bolz-Weber tycker att de flesta predikningar fastnar i lagen, det vill säga vad Gud vill att vi ska göra. Det blir ”bara en massa goda råd”. Varje predikan måste innehålla goda nyheter om Gud, något som kan vara en verklig utmaning att utvinna ur vissa bibeltexter.

Helene Egnell, stiftsadjunkt vid Centrum för religionsdialog, ser att Nadia Bolz-Webers personliga predikostil passar in i en trend i Svenska kyrkan. Det personliga vittnesbördet har tagit plats i kyrkan genom tolvstegsprogrammet, sinnesrogudstjänsterna och mässorna i Katarina församling i Stockholm.

Men Helene Egnell ser en risk med publikens beundran för den amerikanska pastorn.

– Risken är kanske att hon själv blir ett ideal för hur en präst ska vara. I vissa amerikanska kyrkor är det säkert jättechockerande med en tatuerad pastor som svär. Men i Sverige är hon den coolaste katten i stan och vi skulle alla vilja vara som Nadia. Vad skulle hända om en tunnhårig farbror i illasittande kostym sa de ganska traditionella saker hon sa?

När det gäller Nadia Bolz-Webers betoning av begreppsparet lag–evangelium är Helene Egnell också frågande.

– Hon använde det på ett väldigt förenklat sätt. Genom den judisk-kristna dialogen har vi lärt oss att det är en farlig förenkling. Det Martin Luther menade med ”lagen” är något helt annat än vad den står för i judisk tro. Det måste vi bli medvetna om, för att inte föra vidare gamla anti-judiska stereotyper. Den medvetenheten hörde jag inte hos Nadia Bolz-Weber, snarare att hon använde begreppet på ett ganska ytligt sätt.

Pontus Nilsen, präst i Oscar Fredriks församling i Göteborg som Nadia Bolz-Weber också besökte under sin Sverigeturné, har bara gott att säga om henne:

– Hon pratar om hur man talar och predikar relevant i dag. Hon berättade till exempel hur hon brottas med bibeltexterna för att kunna vara sann mot sig själv och hitta vad som gör ont. Det tar henne 20 timmar att förbereda en predikan på tio minuter. Jag tycker att det var helt fantastiskt bra.