Uppståndelsen Kyrkans svårsmälta kärnfråga

Uppståndelsen, det stora glädjebudskapet som med jämna mellanrum blir en källa till bråk. För drygt ett år sen startade i Kyrkans Tidning en debatt med att tidigare ärkebiskopen KG Hammar beskrev Kristus som en “tankekonstruktion”. Han varnade också för att låta tron på Jesu uppståndelse handla om något som skedde i historien. I stället tryckte han på hur viktigt det är att fortsätta dela lärjungarnas erfarenhet av att Jesus visade sig.

Denna tolkningsinriktade teologi föll inte i god jord hos bland andra Martin Lembke, doktor i religionsfilosofi vid Lunds universitet. Lembke begärde svar på en fråga: ”Blev Jesu fysiska, korsfästa kropp levandegjord (och därtill förhärligad) efter att ha varit död i över ett dygn?”

En av dem som replikerade var en relativt nybakad präst, Ludvig Lindelöf i Göteborgs Carl Johans församling. Han svarade ”ja” men tillade genast: ”Blir du klokare på det svaret? Nej.”

Med andra ord: Även ett rakt besked på frågan om Jesu uppståndelse är öppet för tolkningar.

Och dessutom: Hur vinna sekulariserade svenska hjärtan med ett evangelium – rakt eller tolkat – om en återuppstånden frälsare?

En avrättning, en mirakulös återkomst till livet. Det blir en hel del tal om vetekornets lag, våren och hoppet i kyrkorna under påsken. Inget fel i sig, men inte heller särskilt omvälvande.

– Det är svårt, säger Ludvig Lindelöf, i dag med tre års präst-erfarenhet i ryggen.

– Det går inte att bara återberätta bibeltexterna i dag, eftersom folk inte har någon relation till dem. Det är svårt att förstå varför en ska behöva dö för oss. Om han uppstår, har han ens dött då? Det är svårt också för att det inte blir nån grej längre för dem som redan känner till historien väl.

Ludvig Lindelöf säger att han personligen lägger sig mitt emellan bokstavlig och symbolisk tolkning. Att Jesus uppstod är helt enkelt något att lita på, eftersom det alltid har varit kyrkans budskap. Men Ludvig Lindelöf behöver symboliken för att kunna förstå. Döden är enklare att greppa än uppståndelsen, han kan ta till sig tanken på döden som ett offer för en ny gemenskap.

Men för lärjungarna var det inte döden som var avgörande utan uppståndelsen?

– Jo, uppståndelsen var ju deras grej. Döden är ingen vidare bra USP (unikt säljargument).

– Att Jesus kom tillbaka var beviset för lärjungarna. I dag vet vi att Jesus finns mitt ibland oss, vi tilltalar honom och möter honom i gudstjänsten. För mig är den fysiska uppståndelsen inte lika viktig, eftersom jag lever i eftertolkningens tid.

I den tiden lever även kyrkosekreterare Cristina Grenholm. Jesu uppståndelse är och har alltid varit förvirrande, menar hon. Förvirringen är till och med något att slå vakt om, skriver hon i sin nyutkomna bok Vår tro som min – Levande trosbekännelse. Alltför bokstavliga svar begränsar. Men det gör även alltför andliga svar – de svävar ut, är för dåligt grundade i det konkreta och jordiska.

Redan för 15 år sen, i sin bok Barmhärtig och sårbar – En bok om kristen tro på Jesus skrev Cristina Grenholm om sin tro på den uppståndne på ett sätt som jag aldrig slutat fundera över. Hon berättade att hon brukade fråga sina teologistudenter om de trodde på Jesus och i så fall varför. Inte en enda gav det svar hon själv tyckte var självklart: Jag tror på Jesus därför att jag har mött honom.

Därför är det den frågan jag först måste få svar på när jag träffar Cristina Grenholm på kyrkokansliet i Uppsala: Hur hon kan påstå att hon mött den uppståndne.

– Jag har inte haft visioner eller hört hans röst på bussen. Men jag har hört hans röst på det sättet att när jag läser berättelserna om Bibeln om Jesus så blir det ett tilltal av en person, en verklighetsupplevelse, säger hon.

– Jag har också en upplevelse av att aldrig vara övergiven. När mitt barn rullas i väg på en operationssäng känner jag mig så förtvivlad, ensam och maktlös. Men samtidigt: ”Du är inte ensam, Cristina.” Det här är mer än en stämning, eftersom det är en kontraupplevelse mot det jag faktiskt känner. En överraskande närvaro.

Men hur kan du veta att det är den uppståndnes närvaro du känner?

– Därför att vi är fler som känner igen honom, hela den kristna gemenskapen. Och därför att i umgänget med texterna om Jesus känner jag så starkt att de beskriver just den personen som jag har upplevt. Den närvaron, det är inte bara en makt eller kraft utan en person.

När det gäller frågan om uppståndelsen är en historisk händelse, att den verkligen har hänt, säger Cristina Grenholm att uppståndelsen var verklig, men att saker kan vara verkliga på olika sätt. Det hände – men inte nödvändigtvis på ett beskrivligt plan.

– Ingen är där och ser när Jesus uppstår. Och frågan är då: hade någon kunnat se det om de varit där? säger Cristina Grenholm.

Lasaros blev uppväckt från de döda och kom gående ut ur graven med bindlarna flygande i vinden. Han uppstod för att fortsätta leva några år till men var fortfarande dödlig. Hur Jesus lämnade graven vet ingen. Bara att evangelietexterna berättar att han var förändrad. Han visade sig för lärjungarna som först efter ett tag kände igen honom. Det betyder att Jesu uppståndelse var något annat, understryker Cristina Grenholm.

Ett under. Och i undrets natur ligger att det inte går att förklara. Omvänt: gick det att förklara så vore det inget under.

Cristina Grenholm jämför uppståndelsen med kärleken och modet. Både uppståndelsen och kärleken är viktiga saker att vara säker på, och man känner igen dem när man ser dem. Men de låter sig inte bevisas. De går inte att skapa. Och det gäller att våga ta emot – kärleken såväl som uppståndelsen.

I boken skriver hon att det finns två diken för tolkningen av uppståndelsen. Det ena diket är att tolka uppståndelsen bara som en sakupplysning, det andra att tolka den enbart andligt. Sakupplysningen, betoningen på det historiska, riskerar att göra uppståndelsen både banal och verklighetsfrämmande. Medan en helt och hållet andlig tolkning placerar uppståndelsen i en alternativ värld.

– Jämför återigen med kärleken. Man skulle kunna förklara föräldrarnas kärlek och omsorg som en biologiskt bestämd funktion att värna den egna avkomman. Men då blir kärleken för liten. Medan det också är fel att säga att kärleken är övervärldslig. För då landar den aldrig i det vardagliga där den blir konkret.

– Jesus var inte bara en go’ gubbe som gjorde rätt när de flesta gör fel. Det här är nåt annat. Han skulle inte kunna ge hopp, om det som hände inte vore större än den verklighet vi kan greppa.

– Det finns ingen ände på hur långt ner Jesus kommer: pinad, korsfäst, död, begraven, neder-stigen till dödsriket. Och ändå – därifrån gick det att återkomma. Det betyder att det finns en räddning för allt.