Varför brinner jag inte för freden?

Sitter på en julkonsert och märker hur spända mina käkar är. Sammanbitna. Malande. Kören sjunger som änglar: Du stjärna över Betlehem/ o, låt ditt milda ljus/ få lysa in med hopp och frid/ i varje hem och hus. Det är naturligtvis min önskan för den här julen, som jag för första gången på många år inte tjänstgör vid en enda gudstjänst. Jag är alltså inte upptagen med förberedelser av en serie predikningar, utan ser på julen med en handfallenhet jag inte vet vad jag ska göra av.

Försöker orientera mig. Julorden känner jag till. Men frid, fred, sämja, samförstånd, samvaro – det känns som om världen under min livstid sällan lidit så stor brist på sådant som den gör nu. Är det ens moraliskt försvarbart att fira jul i detta världsmörker? Vad ska en kristen människa göra? Vad är vår juluppgift i denna sargade, febriga värld?

Jag tänker på Fredsfursten i Jesajas bok, som vi läser om vid jul. I den församling där jag arbetar har det under hösten pågått ett fredsprojekt – KG Hammar har varit hos oss och pratat om vapenexport och fredsarbete. Det engagemang han och andra har för dessa frågor är imponerande. Samtidigt har jag plågat iakttagit min egen oförmåga att uppbringa någon glöd. Jag får ingen puls. Det är klart att jag håller med om att krigen är vidriga och att fredsarbete är viktigt, men jag blir inte engagerad – inte på riktigt.

Beror det på att jag är bortskämd? Beror det på min uppväxt i ett land där det inte varit i krig på så länge? Mina finska släktingar tror det. Frid- och fredsbudskapet har en annan innebörd för dem. När jag var liten ville mamma titta på tv:s utsändning från Åbo, där man sedan 1300-talet utlyst julfred på julafton klockan tolv. Från Brinkalahusets balkong läser Åbo stads protokollchef varje julafton ut en ålderdomlig men angelägen befallning:

”I morgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest; och varder förty härigenom en allmän julfred kungjord och påbjuden, med åtvarning till envar att denna högtid med tillbörlig andakt fira, och i övrigt iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande /.../Slutligen tillönskas stadens samtliga invånare en fröjdefull julhelg.”

Det är som om krig och jul utesluter varandra. 1914, under första världskriget, lämnade soldaterna sina skyttegravar under juldagarna – franska, tyska och engelska motståndare möttes fredligt och gav varandra mat och souvenirer, bytte ut fångar, sjöng julsånger och spelade fotboll.

Kort sagt: Julen är och ska vara fredad. Och mer än så. I sitt själva väsen bär denna högtid ett budskap om fred. Fred i familjen, i mötet med andra människor, i konfliktzoner, i hjärtat.

2016 har inte varit ett fredligt år. Inte ett vackert år. Jag skäms över att vara människa när jag ser bilderna på barn som sprängts sönder i Syrien och Irak. Och när Donald Trump vann valet i USA var måttet rågat. Jag spottade ur mig formuleringar som ingen kristen människa borde ta i sin mun. Också inuti mig finns det ett krig – det väcks skrämmande lätt. Freden når inte djupare än så. Jag skäms. Någonting måste göras inför denna lediga jul.

Man måste börja med sig själv, har det sagts mig. Det känns som en floskel, eller en klen tröst, men Gud vet att jag behöver hopp om fred, och jag har ingen annanstans att börja, så jag börjar med mig själv och min bibel. Jag tar fram den neongula markeringspennan – här ska minsann rotas fram löften om en fredligare värld! Jag läser och stryker under och tar mer kaffe och skriver utropstecken i marginalen med kulspets där Gud säger ”se, jag gör allting nytt”, och jag läser om lejon som äter hö och att vargen ska dela hushåll med lammet.

Och samtidigt som jag läser pågår det: krigen, barnen, gummibåtarna, världspolitiken, isarna som smälter. Mitt i detta spänningsfält befinner vi oss.

Letar vidare. Tar fram en gammal postilla av Olov Hartman och bläddrar fram till julpredikningarna och plötsligt flyter någonting gammalt iland, och skaver mot min självupptagna jakt på den fridfulla julstämningen. Det står: ”när vi lystrar till ordet frid sker det ofta med en slags längtan efter att ha frid. Som vore det ett ämne man kan använda till det ena och det andra – att bli lycklig eller rik eller göra succé med /.../ Friden är ingenting vi kan ha till det ena ändamålet eller det andra. Det är den som begär oss. Det är den som är ändamålet med oss, med själen och historien, med julen och universum.”

Friden begär oss och är ändamålet med oss. Det är alltså inte Donald Trumps eller IS fel att jag inte är fridfull – det är mitt eget. Det är hög tid för en adventsomvändelse. Jag måste vända blicken åt ett annat håll. Inte låta det onda förblinda mig.

För om mörkret vore sanningen om oss – om mig – varför har jag fått så mycket ömhet den senaste tiden? Varför har jag skrattat så att jag fått ont i magen? Är det inte i själva verket så att vi möter godhet gång på gång på gång? Är det inte faktiskt så att just i dag kommer människor att bli kära? Och just nu föds små alldeles nya skrynkliga bebisar? Tanter får hjälp att bära kassar, hundar viftar på svansen. Precis just nu får en pojke sin första kyss. En stjärna föds i en annan galax. Just nu.

Det onda har sin chockverkan och sina grova ljud. Sin enastående distraktionseffekt. Godheten är inte sådan – den är lågmäld, oftast. Gör inte så stort väsen av sig. Allt tror den, allt bär den, allt uthärdar den. Den gapar inte, och slår sig inte för bröstet, men det betyder ju inte att den inte finns.

Uppe på vinden hittar jag lådan som det står ”JUL” på. Den har lämnats där ovanligt länge i år, men nu bär jag ner den och sätter mig på golvet, rotar fram krubbfigurerna och tittar på porslins-
jesus-ansiktet och hoppas att jag ska kunna skärpa mig, skärpa blicken och hitta hem till friden. Den som är livets mening, och min kallelse. Friden begär oss, Gud begär oss, och jag tänker inte sätta mig på tvären om jag kan låta bli. En allmän julfred är kungjord och påbjuden…..