Vi gråter i mörkret men vi fortsätter gå

I skiftet oktober–november dör sommaren. Regnet blir glashalt, vinden blir blåst, det gröna blir flammande eld. Vi står på torg och kyrkogårdar med brinnande ljus i våra händer. Vi ställer dem varken på hållare eller under någons skäppa, vi vill bara att de skall lysa i mörkret. Utvisa inte barnen. Glöm inte de döda.

Det går att sluta fingrarna om glaset och känna värmen spridas ut i fingertopparna och upp i handleden, in i bröstet. Det går att trycka det närmre intill kroppen. Se, här står vi med vårt ljus! Det går att böja sig ner och söka efter en vindskyddad plats, en plats i lä vid en grav. Ändå slocknar det till slut, veken ramlar ner i den sista millimetern stearin, den viker sig och dör.

Och någon måste skrapa undan stearinet, smälta bort det, kanske svära över alla sörjande, gudstjänstfirare och aktivister, över alla dessa kilon stearin som spills över vår jord. Men vi ska dit och ut igen, ut på torgen, ut på kyrkogårdarna i mörkret, vi ska tända ljus.

Till varje söndag finns en text från Gamla testamentet, ett brev och en evangelieberättelse. Och en psalm. I dag är det psalmen som talar till mig. En berättelse har alltid ett före och ett efter, ett brev är skrivet från en punkt till annan.

Profeten Jesaja med sin dova röst är alltid meningsfull men också anspråksfull: … din sorgetid är nu förbi. Jo, tjena. Men psalmen! Psaltarpsalmen! Det enda den begär av oss är att vi lyssnar och lyssnar igen.

Då var allt som om vi drömde, vi skrattade, vi sjöng.

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar! (Psaltaren 126.)

Jag hör en melodi, en sång. Det är själva tonen som går genom skriften – som gör något med oss, kanske särskilt då vi står i mörker med fladdrande små ljus. Jag hör: fastän vi gråter ska vi så. Fastän vi gråter ska vi fortsätta att gå. Hur kärvarna ser ut det vet vi inte, inte sädesslaget, inte vikten, men med någonting i famnen ska vi jubla, i en annan tid, en annan årstid och i ett ljus som liknar detta.

Vad kristen tro egentligen lär om det eviga livet och om vad som sker efter döden kan ta ett helt liv att undersöka. Vad just denna Psaltarpsalm djupast vill förmedla tål att prövas; är det ett löfte, ett hopp eller en erfarenhet? Men detta vet jag säkert, att när våra döda träder fram blir vi påminda om döden i oss och omkring oss och om allt det som dödar snarare än det ger liv. Om åldrandet, utslocknandet, förfallet – det som kanske skrämmer allra mest.

Så låt oss lyssna till novemberregnet, inte rusa allt för hastigt mot advent. Låt oss dröja i Allhelgonatiden som i en ovårdad trädgård om hösten. Städa inte undan allt! Rafsa inte bort. Aktivera poeten i dig snarare än ordningsmänniskan; se hur blomman blir kapsel, baljan blir båt, stjälken blir den vackraste fröställning i universum.

Plötsligt kommer ett barn in genom dörren, så bra då att legolådan fick bli kvar. Sommarblommorna går oväntat i knopp, i oktober, för att någon inte krattade i juli. Någon kommer att behöva den dödes skor.

Om löven säger jag inget, inte heller om disk. Men städa inte så förfärligt och lämna ljusen, där ute i mörkret, brinnande!

Anne Sörman
präst