Vi måste inget annat i livet än att dö

Allt var ordnat för de flesta av oss och vi erövrade gata efter gata med våra cyklar, stannade till i korsningarna när vi mötte andra och bytte några ord.

Någon hade hört att man måste ingenting annat i livet än att dö.

Det var svårsmält för oss men efter en stunds samtal kunde vi nog ändå ana vidden av detta och cyklade vidare. På Hökstigen stod Göran med vattenslangen i handen.

– Man måste ingenting annat i livet än att dö, skrek vi uppspelta över vår nyvunna livsvisdom och cyklade vidare. Detta filosofiska och existentiella segertåg sträckte sig över samtliga fågelvägar med samma stridsrop och när vi var tillbaka på Hökstigen igen skrek vi än högre så fort vi såg Göran.

Han var uppriktigt upprörd. Han släppte vattenslangen när vi passerade och med fartvinden susande i öronen kunde vi höra Görans rop bakom oss.

– Man måste väl för fan äta?

Den kristna fastan handlar om att leva i livet på livets egna villkor. Inte på villkor som jag själv väljer eller ratar utan just på livets egna villkor.

Vi lever våra liv i en vådlig balansakt mellan kärleken och döden, i en sorg över ett förlorat paradis och med en längtan och hopp efter ett tillkommande gudsrike.

I evangelietexten på första söndagen i fastan visar den poetiske snickarsonen från Nasaret att han fullt ut är människa och att flykten från livets egna villkor är både möjlig, förförisk, listig, falsk och stark. Det är inte bara frustration över den enkla vägens närhet utan också ångest inför insikten om döden. Och de vänner som omger honom väljer okunskapen och nonchalansen som bomull att döva sanningen med. De vågade inte se. Det är inte en grupp tioåringar som under jubel cyklar runt och skriker ut att man måste ingenting annat i livet än att dö.

Vi måste inte leva livet på livets egna villkor. Vi har en fri vilja att leva livet efter våra egna villkor, måttstockar och agendor. Vi måste inte avstå eget till förmån för andra. Vi måste inte stanna upp och reflektera över vår plats i maskineriet. Vi måste inte höra varje nödställd människas rop. Men vi kommer likväl att dö.

För att inte glömma detta inleder vi fastan med att teckna kors av aska i pannan eller på handen, liknande de kryss vi kan sätta vid tumroten för att inte glömma att bekräfta tiden till bilbesiktningen.

Livets villkor handlar också om spänningsfältet mellan gemenskap och oberoende, om tillhörighet och autonomi. Vi både söker och skyr vårt beroende av andra och av Gud. Vi både söker och skyr vår ansvarighet inför andra och inför Gud.

Fastan kan vara ett övningsfält för oss att öva det mod som Jesus vänner inte ägde. Vi kan öva modet i insikten om att vi måste ingenting annat i livet än att dö. Vi kan öva modet i insikten om allas vårt beroende och ansvarighet inför varandra och inför Gud. Det finns ett djup i fastan som inte är likställt med tungsinne och försakan. Det finns ett allvar i fastan som snarare står som garant för frimodighet.

Årstiden är sådan att det är dags att snart se över BMX-cyklarna för att kunna cykla runt där människor bor och i glädje skrika ut insikten att vi måste inget annat i livet än att dö.

Kent Wisti