Vi sitter tillsammans i mörkret och ropar och ber

Jesus säger att vi ska ”fästa upp våra kläder och hålla lamporna brinnande”. Jag söker efter fästen, letar efter tändstickor och söker febrilt komma åt de nerbrunna vekarna medan jag funderar över Jesu ord.

Då hör jag en annan röst som med sammanbiten förtvivlan säger: ”Låt oss sitta tillsammans i mörkret tills det blir dags”. Och något i de orden gör att jag direkt känner mig hemma, mer hemma än i uppmaningen att hålla lamporna brinnande och kläderna uppfästade.

Jag vet ju inte riktigt hur jag ska fästa upp mina kläder och det är svårt att hålla lampan brinnande, den slocknar och osar alltför ofta. Men även om mina kläder hänger löst, även om lampan inte vill brinna så är jag vaken i mörkret.

Och jag är inte ensam. Vi är flera som sitter här. Några av oss har sett ”himlen lösas upp som rök”, andra har sett ”jorden slitas ut som en klädnad”, några har sett både ock. Ytterligare några av oss har sett människor ”dö som flugor”. Det har Jesaja också sett. Han sitter nog med oss där någonstans i mörkret. Med sin förtvivlan, med sitt hopp.

Vi sitter här i mörkret och väntar. Vi väntar på rättfärdigheten, på att människa ska bli människas like. Vi väntar på att den svages röst ska höras, på att barn inte ska förnekas och förnedras, på att främlingen tas emot med öppna armar. Vi väntar på att människa inte ska ställas emot människa, på att sanningen ska främjas och inte skadas.

De sista orden är Paulus, han sitter nog också här någonstans med oss i mörkret med all sin svaghet, med all sin förtvivlan, med allt sitt hopp.

Vi sitter tillsammans i mörkret och lyssnar, vi hör noga på. Men vi är inte tysta. Någonstans bland oss ljuder en ensam ton, några ord blir till vår bön som stiger genom mörkret. En längtan, en klagosång, en bön:

Med min röst ropar jag på dig

Inte mer än så. Men så har vi ropat genom generationerna. Ropat efter fred, ropat efter hjälp, ropat efter barmhärtighet, ropat efter tröst. Och i mörkret kommer alltid svaret – stilla, tyst:

Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen

Vi sitter där i mörkret tillsammans, beredda och ropar och ber. Vi vet att Du delar vår ensamhet, liksom Du delar vår erfarenhet. Kom till oss, för Din erfarenhet är större än vår! Kom till oss för Din ensamhet är större än vår!

Vi sitter här i mörkret tillsammans för vi har inte lyckats få fyr på våra lampor och kläderna är i oordning. Kom sitt hos oss, Du erfarne, Du ensamme, och lyssna till Nick Cave när han sjunger sin sång till dig, Jesus Alone/Jesus ensam:

With my voice
I am calling you
With my voice
I am calling you
Let us sit together in the dark
until the moment comes

Med min röst
ropar jag på dig
Med min röst
ropar jag på dig
Låt oss sitta tillsammans i mörkret
tills det blir dags

Sedan kan vi resa oss upp tillsammans och tända lamporna, fästa upp kläderna och kämpa för sanning, rättvisa och upprättelse. Men låt oss först be ur all vår förtvivlan:

Med min röst
ropar jag på dig

 

Jonas Persson