Vill Gud att vi gifter oss?

Instiftat av Gud? Eller bara för att staten vill ha lite ordning på torpet? Äktenskapsforskaren Emma Audas tycker att kyrkan måste ifrågasätta tron på Den Stora Kärleken.

Som 20-åring ställde hon in sitt eget bröllop med en dags varsel. Nio år senare ägnar den finska prästen Emma Audas sina arbetsdagar åt att grubbla över äktenskapets gåta.

På universitetet i Åbo håller hennes doktorsavhandling på att ta form. Vad är egentligen ett äktenskap? Vad är det brudparet lovar varandra där framme vid altaret? Och har giftermål – ärligt talat – något med kärlek att göra?

– Länge var det ju inte alls så. Äktenskapet inrättades för att mannen skulle veta vem hans arvingar var och för att skydda de svaga; kvinnan och barnet. Men i dag, när situationen ser så annorlunda ut: Varför fortsätter vi att gifta oss?

Som alla kloka forskare lämnar hon än så länge många frågor öppna. Erkänner att hon ibland är ute på svajig mark. Att så mycket vi tar för givet inte alls har visat sig stämma. Att det vi kallar ”äktenskapsteologi” är ett relativt outforskat område.

– Det är intressant hur långt staten lutat sig mot kyrkans definition av äktenskap. I Finland måste även den som gifter sig borgerligt lova att älska sin partner. Där lägger sig staten i väldigt intima saker, kan jag tycka.

Ja, varför duger det inte bara med ett juridiskt avtal, om det ändå bara handlar om det ekonomiska och ansvaret för barnen? Och varför kan jag inte lika gärna skriva ett sådant med min syster eller goda vän?

Själv uppvuxen i förhållandevis konservativa kristna kretsar, lärde hon sig tidigt att äktenskapet var ett idealtillstånd mellan man och kvinna. Instiftat av Gud. Fyllt av kärlek. Upplevelsen blott en dag före bröllopet tvingade henne att tvivla på gängse modeller.

– Framför allt började jag fundera på allvar på vad kärlek egentligen är. Och vad det har med äktenskapen att göra.

Det är den springande punkten i Emma Audas forskning, tycks det. Relationen mellan äktenskap och kärlek. Eller ska vi snarare säga den romantiska kärleken? Som är en modernare företeelse än de flesta tycks inse, påpekar hon.

Kärnfamiljen uppstod ju först med industrialismen på 1800-talet. Innan dess levde vi mer som Emil i Lönneberga; i en sorts storfamilj med pigor, drängar, far- och morföräldrar. Man och hustru drev ett företag tillsammans. Råkade man vara kära i varandra, var det mer en bonus.

– Mycket tyder visserligen på att kyrkan redan på medeltiden uppmuntrade kärnfamiljen, men av rent politiska skäl. Om folk gifte sig över släktgränserna, kunde kyrkan försvaga ätternas makt – och därigenom stärka sin egen.

Så varför – som Emma Audas säger – inte bara teckna ett kontrakt? Och låta staten sköta hela ruljangsen?

– Att kyrkan välsignar fruktsamheten är något gammalt. Det finns en tydlig teologi i det, en tanke om människans del i skapelseverket. Men inte när det gäller själva tvåsamheten. En aspekt är förstås att vi människor tycker om riter och att det känns bra att gifta sig i kyrkan. Men för mig som präst känns det lite ... ja, teologiskt tunt. Jag vill ju gärna se äktenskapet som något större, något som jag kanske inte ens riktigt kan greppa.

Borde kyrkan bara viga dem som tror på Gud? Emma Audas smakar på frågan och säger att när kyrkan säger ja till alla, motiverar man gärna med att ”där män­niskor älskar, kan Gud välsigna”. Vilket är en vacker, men ärligt talat också rätt ny tanke. Och kanske vigseltalet borde handla mer om plikter än råd?

– Jag har själv påpekat för vissa par att vissa saker de vill ha med under vigseln nog passar bättre på bröllopsfesten.

Vill Gud att vi gifter oss?

– Det där är ju en jätte­knepig fråga. För bakom ligger ju ett gammalt tänk att Gud blir arg om vi gör fel. Däremot tror jag att Gud vill att vi ska ha det bra. Underlättar äktenskapet för oss att leva ett kristet liv och visa på gudsriket? Ja, då är det förstås bra.

Eller är det bara staten som vill ha koll på sina medborgares relationer?

– Ja, man kan nog starkt misstänka att så är fallet. Att äktenskapet mest är instiftat för att skapa ordning och reda i samhället. Lite tråkigt, kanske, men samtidigt också är en mycket luthersk tanke.

Jodå, Emma Audas är själv gift numera. Två års äktenskap med blivande ekonomen Mats har i alla fall i omvärldens ögon gett henne viss ökad pondus som ”äktenskapsforskare”, säger hon.

– Det är klart att man inte måste vara död för att kunna studera döden. Men att själv vara gift har förstås gett mig en del nya insikter. För mig personligen handlade vigselakten mycket om att ödmjuka mig. Att satsa allt, våga släppa kontrollen och inte längre ha en fot kvar i dörrspringan. Ge upp grubblet kring min egen relation. Att stå där och säga att det här vill jag verkligen av hela mitt hjärta – men också erkänna att jag behöver hjälp för att klara av.

Vigselakten som något att luta sig mot om äktenskapet knakar? Emma Audas tycker att kyrkans vigselformulär mer borde dra in släkt och vänner och tala mer om att äktenskapet inte är en navelskådande tvåsamhet. Att vår relation i bästa fall kan bära andra människor. Att vi skapar ett hem med öppna dörrar. Att vi är till för fler än oss själva.

För vilken kärlek är det vi pratar om, när vi pratar om att älska i nöd och lust, undrar Emma Audas.

– Att hitta den stora kärleken har blivit vår tids frälsning. För kyrkan är det en jätteviktig utmaning att peka på något annat.

Som är?

– Att inte tala om kärleken som något vi hittar, utan som en aktiv handling. Något vi väljer.

Hon menar att vi i första hand inte gifter oss för att vi älskar, utan för att lära oss älska. Varje kristen människas uppgift är att lära sig leva i kärlek och även om äktenskapet inte är enda sättet, så är det ett av dem. Genom att leva tätt intill en annan människa lär vi oss mera om gemenskap, om längtan och om att vara sedd.

Romantiken som kärlekens fiende? Emma Audas erkänner att hon testat tanken och vad den skulle innebära för framtidens kyrka. Att med dagens skilsmässofrekvens borde kyrkan vara bättre på att hålla kontakten och stötta dem man vigt. Men framför allt visa att kärlek handlar om att leva utåt, inte inåt.

Sluta leva i sin egen tvåsamhetsbubbla?

– Ja, äktenskapet och livet i kärnfamilj blir lätt ett never ending-projekt, där prylar ska köpas, möbler putsas, mat lagas och barn lämnas på dagis. Och allt ska göras inom ramarna för den egna familjen. Det finns inte tid att tänka på människor i nöd, naturens sinande resurser eller höger­extremism, bara för att man har så fullt upp med att maxa vardagspusslet. En kyrka kan inte vara Jesu efterföljare och samtidigt vara okritisk inför allt detta.

Petter Karlsson

 

 

Taggar:

Äktenskap

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.