Är kyrkan på rätt spår

Jag tycker inte dagens kyrkliga demokrati är särskilt bra. Ett av problemen - ur demokratiskt synpunkt - är att demokratin bara är halv. Det vakar "den dubbla ansvarslinjen" för.

Men vad vill Koskinen egentligen ha istället?

Det är funktionären kallad biskop som är ordförande i stiftstyrelsen och funktionären kallad kyrkoherde som är ordförande i kyrkorådet. Skulle ett indirekt valsystem till kyrkomöte verkligen stärka demokratin?

Visserligen är enl. Koskinen det en minoritet som är medlemmar av de politiska partierna/nomineringsgrupperna. Men det är väl ändå färre av medlemskåren som är funktionärer? Vill vi ha kyrka som även i formellt hänseende är funktionärsstyrd? Funktionärerna styr ändå på ett sunt sätt, genom sin särskilda kompetens och genom sina funktioner som tjänstemän. Men vill du vara medlem med ändå större begränsningar i medlemsdemokratin? Inte jag.

"Föreningsdemokratin" har sina problem redan idag, javisst. MINDRE DEMOKRATI är inte lösningen.

Hur vågar en biskop ifrågasätta den sakrosankta demokratin. Vi har ju fått lära oss från Kyrkans hus i Uppsala att demokratin är en successiv uppenbarelse. Avkraga Koskinen!

Avkragning av en pensionär. Vad innebär det egentligen? Jo, det innebär att tidigare arbetsgivare (och kanske aktuell arbetsgivare "på timme") slutar acceptera funktionären som funktionär inom kyrkan.

Egentligen är väl en sådan avkragning av begränsat intresse för de svenska samhället..

Nu är det väl ingen som tänker avkraga Koskinen. Jag bara gjorde en liten jämförelse.

Jag tillåter mig att citera mig själv från ett äldre inlägg (del 1): Jag får återkommande frågan om vad jag menar med medlemsnytta, ett begrepp som jag gärna använder med tanke på att detta ofta brister i Svenska kyrkan.

Med "medlemsnytta" menar jag sån verksamhet som motiverar betalande medlemmar att vara medlemmar i Svenska kyrkan. Motsatsen skulle vara verksamhet som inte attraherar medlemmar, utan snarare skyndar på mängden utträden. Det kan ju gälla kvinnoprästmotstånd och eller diskriminering av homosexuellas lagliga rättigheter.

Ex. på vad som inte är medlemsnytta, är t.ex. också till synes oändliga konflikter mellan kyrkoherde och kyrkoråd som på en del håll leder till utträden. Ett aktuellt exempel (förefaller mig rätt så grovt), är Skanör-Falsterbo. Det finns nog artiklar att läsa om det ämnet här i Kyrkans tidning.

Andra exempel är alltså diskriminering, det finns det inte heller någon medlemsnytta i.

Ytterligare (positivt!) exempel är kanske "frälsning", men då endast i de fall där detta främst skapar medlemsnytta för den som blivit frälst. Jag känner mig mer tveksam på att det skapar mer "medlemsnytta" för andra personer, än den som blivit "frälst". I det senare fallet låter det som att ordet indoktrinering är användbart, vilket ju kanske inte innebär så stor medlemsnytta.

Medlemsnytta, menar jag, skall ses som relationen mellan organisationen SvK och den enskilde. Kort sagt: Vad får jag för pengarna (i det större perspektivet och i det mindre, men på den betalande medlemmens villkor).

Så enkelt är det. Menar jag.

Ett nytt tillägg till mitt resonemang:

Detta handlar naturligtvis om perspektiv och om makt. Om funktionärsmakten blivit så stor att den betalande medlemmen känner vanmakt - då har förbundsorganisationen fått ett problem på halsen. Exempel på detta går ju alltså t.ex. att hämta i de bananrepubliksliknande händelserna i Skanör-Falsterbo. Tyvärr finns det nog exempel på många andra håll i Sverige också, ibland inte fullt så grova utan mer vardagliga.

Jag ifrågasätter om det är enligt bibeln eller mänskligt påfund att en biskop måste vara ordf. i stiftets styrelse? Hur styrdes församlingarna på Paulus tid?
Han skrev ju till dem hur de skulle leva i kärlek, gör vi det? Inte ?
Demokrati, det ger jag mig inte in på, det får andra utreda.

Det finns nog mycket av maktstrukturerna inom Svenska kyrkan som bygger på tradition. Vilken tradition då? Jo, traditionen att vara det offentliga Sverige i lokal version. Före 1862 var församlingen den lokala representanten för kungamakten/staten. Det är ju grunden i Axel Oxenstiernas förvaltningsmodell lokalt, såvitt jag kan förstå. Den lokala prästen stod för all offentlig makt lokalt. Med prästens makt följde också mycket ansvar och en tung arbetsbörda. Allt detta har med makt att göra, inte med bibeln.

Frågan är väl om inte mycket av både prästers och biskopars arbetsbeskrivningar idag innehåller moment som har sin grund i den maktfullkomliga staten innan demokratins genombrott. Jag tror det. Diskussionen om kyrkoherden som ordf. för kyrkorådet resp. biskopen som ordf. för domkapitel går att hänföra till det.

Demokratiskt är det inte. (Kungamakten var inte heller demokratisk på 1600-talet eller på 1800-talet.)

Tillägg, som klipptes bort av kommentarsystemet: Jag vill se funktionärerna i denna icke-offentliga förbundsorganisation som just funktionärer, inte som maktbärare.

Demokratin är inte Kyrkans princip - utan TEOKRATIN d v s Guds vilja - inte
människornas majoritets vilja. Någon gång måste man kunna inse detta.
Den som kyrkan utvalt och vigt såsom biskop har en särställning i vår kyrka -
åtminstone om han valts efter "kristlig" och inte partipolitisk bedömning.
Koskinen har ganska rätt, fastän också han lär vara vald partipolitiskt...