Katarinauppropets uppmaning att höja rösten för ett nytt sätt att tänka kring fred och konflikter väcker inspiration och hopp. Men att ta avstånd är en sak. Hur ser fredsvisionen egentligen ut? Den frågan ställer debattörerna från Nätverket global demokrati.
Tack för Katarinauppropet! Initiativet från Katarina församling att tillsammans med Stockholms moské och biståndsorganisationen Islamic Relief höja rösten för ett nytt sätt att tänka kring fred och konflikter väcker inspiration och hopp. Hos oss väcker det också en del frågor och vi vill med denna debattartikel stimulera till fortsatta samtal kring detta nya sätt att tänka.
Uppropet formulerar sin vision som en kontrast mot en imperiemodell som exemplifieras av Roms imperium och kännetecknas av den starkes rätt. I imperiemodellen, som fortsätter att dominera i världen, skapas freden av militär överlägsenhet. Det blir en fred i betydelsen avsaknad av krig, men samtidigt gror bitterhet av imperiemaktens tvångströja vilket på sikt gör alla imperiebyggen instabila.
Så vi behöver ett nytt sätt att tänka. Men att ta avstånd är en sak. Hur ser fredsvisionen egentligen ut? Uppropet tar sin utgångspunkt i judisk-kristen tradition med dess dröm om ett framtida fredsrike. Med kända fraser som att vända andra kinden till, att älska sina fiender och att besegra det onda med det goda pekar uppropet på en ickevåldstanke i den tidiga kyrkan som härstammar från Israels profeter, Jesus och Paulus.
Ickevåldstanken är för många individer en viktig vägledning för det egna beteendet. Men uppropet applicerar alltså dessa tankar på kollektiv nivå, på stater. Visionen tycks bestå i att alla nationer frivilligt ska begränsa sin militära aktivitet till att endast försvara sig. Tanken verkar vara att Sverige ska bli ett föredöme som andra tar efter. En inhemsk svensk vapenproduktion ska förse landet med defensiva vapen som behövs ”i ett polisiärt tänkt försvar”.
Detta väcker frågor. Att nationer i dag frivilligt skulle rusta ner verkar inte troligt, även om Sverige gjorde det. Frågan är då vad som behöver ske i världen för att detta ska framstå som en möjlighet? Och vad innebär egentligen polisiärt? Om en konflikt mellan nationer ska kunna hanteras polisiärt, förutsätter inte det existensen av en global rättsordning och en polisstyrka som skyddar och upprätthåller denna?
Vi saknar i uppropet en vision om en ny global demokratisk ordning och ifrågasätter ett alltför ensidigt nationellt perspektiv. Här finns det anledning att återvända till de fredsvisioner som profeterna formulerade. De inbegriper nämligen en form av lagstiftande makt: ”från Sion skall lag förkunnas” (Mik 4:2-4, Jes 2:3-4).
Profeterna föreställde sig alltså en världsomspännande ordning som inbegriper rättsskipning bland alla länder, vilket möjliggör avrustning av vapen i stor skala. Hos Jesus framställs detta i symboliskt apokalyptiska bilder som att ”människor skall komma från öster och väster och från norr och söder och ligga till bords i Guds rike” (Matt 8:11). Men tanken är densamma.
Dessa visioner formulerades i förmodern tid och gör därför ingen skillnad mellan religion och politik och är heller inte medvetna om demokratins framväxt i stora delar av världen. De är också utopiska i bemärkelsen omöjliga att uppfylla helt och fullt. Detta till trots är de inspirerande!
De pekar på ett annat sätt att tänka kring fred och konflikter – att en god global ordning kan möjliggöra för omfattande nedrustning. Behovet av en global rättsordning är idag tydligare än någonsin. Vapenhandeln och flyktingströmmar är två företeelser som uppropet lyfter fram och som verkligen behöver hanteras på global nivå. För att inte tala om klimatförändringarna.
Vi ser att uppropet omnämner FN som ett annat sätt att tänka. Men vi saknar en diskussion om vilken roll FN ska spela i en framtidsvision, och vilka reformer som krävs för att FN ska kunna bli den kraft för global fred och rättvisa som vår värld behöver. En demokratiskt styrd global rättsordning och rättsskipning lyser med sin frånvaro. Detta tomrum sänker uppropets trovärdighet som målbild. Dess övertygande kraft blir svag.
Sedan 2007 verkar UNPA-kampanjen för att inrätta en parlamentarisk församling i det rådande FN-systemet (UNPA). Kampanjens mål är ett pragmatiskt första steg mot en demokratisk representation av världens medborgare i FN. I kampanjens förlängning finns ett långsiktigt mål om ett folkligt direktvalt världsparlament. Vårt förslag är att Katarinauppropet omformuleras så att UNPA-kampanjen och dess långsiktiga mål inlemmas i fredsvisionen.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR