Brist på andligt fokus, Sören Dalevi

Biskop Sören Dalevi talar i Kyrkans Tidning, nummer 18/18, om folkkyrkans utmaningar. Självklart är öppna kyrkor att föredra framför slutna och låsta kyrkor. Självklart bör kyrkans undervisning erbjudas även i nya kanaler och modern teknik tas till vara. Jag undrar ändå om inte biskopen ägnar sig åt att slå in öppna dörrar och lägger sin energi på sådant som saknar växtmöjligheter.

Vem i Svenska kyrkan skulle anse att ”det enda som räknas är den gudstjänstfirande församlingen på söndagen”? Ingen eller ytterst få har en sådan syn på församlingslivet. Och vilken kristen bekännare skulle förneka att Guds nåd verkar i människan redan innan hon själv börjar söka Gud? Jag gör det inte. Det är för mig självklart att ”Jesus är ute och söker” (sv ps 225).

Däremot blir jag bedrövad av din brist på andligt fokus, Sören Dalevi. I artikeln saknas både centrum och riktning. Varför blanda samman tron och dess konsekvenser? Varför spela ut centrum och periferi, tro och samhällsliv, gamla och nya arenor, egen och gemensam bön mot varandra? I kyrkans självklara centrum finns Herren Jesus Kristus. Församlingens centrum måste vara mötet med honom i söndagens mässa. Hur kan det vara på annat sätt, när syftet är det som uttrycks så väl i Kyrkoordningen: ”att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”?

Utan människor som mött den levande Herren finns inte viljan att i hans efterföljd offra egen bekvämlighet för medmänniskan. Hur länge tror du då att samhället kommer att vara ”genommarinerat av kristna värderingar”? Utan mötet med Herren i församlingens mitt finns ingen gemenskap av dem som tar emot och lever av hans utgivna kropp och som infogade i honom får en försmak av det rike som överskrider alla mänskliga gränser. Utan Herren i centrum finns heller ingen grund för församlingsväxt.

Jag kan se att det finns flera koncentriska cirklar som vidgar sig runt detta centrum, likt skalen på en lök. Gudstjänstfirarna utgör bara en sådan cirkel, de som deltar i församlingens vardagsverksamheter är en annan, medlemmarna en tredje och sällanbesökarna en fjärde, ensambesökarna en femte. Fler kategorier finns. Gott så! Men varför spela ut dem mot varandra i folkkyrkan? Varför förneka att riktningen behöver vara inåt, mot de andliga djupen? Varför nöja sig med att konstatera att Herren nåd är verksam och vägra dra några andra konsekvenser av det, t ex när det gäller evangelisation? Drar han inte människor till sig, mot centrum?

För mig är det oviktigt med gränserna, men riktningen är viktig; att den finns och att de kristna får syn på den. Och centrum är jätteviktigt. Förnekar du att det finns en risk att gå andligen vilse? Den risken är säkert lika stor för en regelbunden gudstjänstbesökare som för någon annan. Man kan stänga sitt hjärta. Herren är den ende som kan mjuka upp våra hjärtan.

Som diakon ser jag inte många spår av kristendom när jag tittar mig omkring. Istället bevittnar jag en tilltagande hårdhet, där människor kommer i kläm mellan olika regler och ansvarspersoner, där många vill förbjuda fattigas tiggeri, där hatet breder ut sig och där ibland inte ens betalda tjänstemän orkar visa medmänsklighet i trasiga miljöer. Att tala om Sverige som världens mest kristna land och liksom antyda att Jesus och mötet med honom i Ordet och sakramenten inte skulle vara så viktiga, utan endast ett komplement, är ett hån mot kyrkan och oss kristna.

Det är uttalanden som dessa som får tusentals kristna i vårt land att sörja och känna främlingskap inför Svenska kyrkan och dess ledarskap. Det har bara gått ett och ett halvt år sedan överenskommelsen mellan katoliker och lutheraner i Lund, att alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, att söka synlig enhet, att gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid etc. Vad blev det av det åtagandet? Systrar och bröder i frikyrkorna undrar vad vi håller på med. Jag undrar detsamma. Vart vill du komma? Vilken är din dröm för kyrkan, Sören Dalevi?