Jag väntar mig att de som ägnat sina liv åt frågorna om kristen tro hjälper mig att få andlig näring och hjälp att komma vidare. Ord är inte allt och alla behöver inte dessa samtal för sin tro. Men jag tror att tron stärks av dem, skriver debattör Ulla Gudmundson i sin slutreplik om under och mirakler.
Camilla Frostell har i Kyrkans Tidning nummer 18/18 svarat på min replik i Kyrkans Tidning nummer 17/18 på hennes replik.
Jag delar hennes uppfattning att ”förestavningar och fastslagna sanningar” som ”kommenderas fram” inte är vägen framåt. Det gäller också hennes rekommendation att ”låta under vara under och tro vara tro”. Inte heller hånfull polemik är konstruktiv.
Vad jag efterlyser är något annat: ett allvarligt, herraväldesfritt samtal kring grunderna för den kristna tron. ”Kyrkans uppgift”, skriver Frostell, ”är att i kraft av sin samlade kunskap om urkunderna och deras vittnesbörd förmedla tro och vägleda oss i tron”. Det är exakt vad jag menar. Jag vill ha andlig näring, hjälp att komma djupare.
Självfallet inte bara av präster, biskopar och ärkebiskop utan också i samtal med andra kristna. Också i meditation, mystik, reflexion kring naturen.
Men jag väntar mig att de som ägnat sina liv åt de här frågorna hjälper mig i den processen. Ord är inte allt och alla behöver inte dessa samtal för sin tro. Men jag tror att tron stärks av dem. Och det är inte bara jag som tycker det är tyst i Svenska kyrkan.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR