Diakoni inte lika med aktivism

Andra sätt att se på profetisk diakoni är att helt koppla den fri från politisk aktivism, påverkansarbete, och betrakta den som en lågmäld dialog och en karitativ uppgift med den enskilda medmänniskan i centrum. Det Axelsson Nycander beskriver är ideologiskt motiverad diakoni, långt ifrån alla är övertygade om det rimliga och riktiga i en sådan tillämpning av det diakonala uppdraget.

Svaret om vad som planeras angående Västsahara är motsägelsefullt. Å ena sidan tycks inte Svenska kyrkan arbeta specifikt med frågan, trots att man varit medarrangör för en konferens tillsammans med S och MP, men vill ändå bidra till att lyfta den. Ett klart besked hade varit önskvärt. Jag menar att folkrätt inte tillhör Svenska kyrkans kompetensområde och uppgifter. En luthersk förståelse är att människor engagerar sig politiskt, eller på annat sätt, i olika samhälleliga sammanhang. Det är inte kyrkans uppgift. En reformert förståelse av det kristna uppdraget kan dock tolkas så.

Anmärkningsvärt är att kyrkokansliet tycks ha uppfattat ”ett brett spektrum av talare”. Alla talare var överens om, och aktiva i, arbetet för ett svenskt erkännande av Västsahara. Vilka ”teologiska ställningstaganden” som skulle vara aktuella för Svenska kyrkans del vad gäller Västsahara hade Axelsson Nycander gärna fått utveckla, eftersom dessa är milt uttryckt svårfångade. Kyrkokansliet är ingen myndighet, inget moderskepp som styr som det vill. I svaret synliggörs ett uppifrånperspektiv som saknar verklighetsgrund. Kyrkan, kyrkokansliet inräknat, är ett tjänande sammanhang.

Lena Thunberg tar upp en rad politiska aspekter. Det står var och en fritt att läsa den EU-rapport som visar på korruption inom Polisario, säkerhetstjänsters bedömningar av terroristrekrytering i lägren, Amnesty-rapporten, och kritiken av den, och skaffa sig en egen uppfattning. Däremot är det inte Svenska kyrkans uppgift att bilda sådana uppfattningar åt sina medlemmar.