Diakonin måste våga förlora balansen

Det minst utmanande med Ett biskopsbrev om diakoni som kom i våras är bildvalet. Herdestaven, pilgrimsvandringen, det diakonala samtalet i församlingshemmets lugna vrå. Tiggaren som markör för det dåliga samvetet. Samt bilder på en rad uppbyggliga sammanhang av samvaro och gränsöverskridande möten. Det är tyvärr ett reflexmässigt bildval som ser snyggt ut, men som låser uppfattningen om diakoni till ett antal väl inarbetade schabloner. Ett tittskåp som invaggar läsaren i känslan av att allt är som det ska. Det är det inte, och det är heller inte textens budskap.

Betydligt mer utmanande är brevets betoning av diakonins grundläggande perspektiv. Biskoparna skriver: Jesus vänder på våra maktperspektiv och utmanar oss att medvetet söka den utsattes eller marginaliserades insikter och perspektiv, att inta en position ”underifrån”. Den position som framhålls som diakonins utgångspunkt är inte medelklassperspektivet, inte voyeurens, inte den distanserade hjälparens eller den trygge herdens. I biskopsbrevet sägs också: ”De som befinner sig i trygga och resursstarka förhållanden behöver först och främst lyssna in och hämta insikter hos de medmänniskor som behöver kraft att resa sig.”

Det kunde knappast sägas tydligare. Kyrkans synliga, sociala kropp, består till huvuddelen av resursstarka människor inbäddade i trygga sammanhang. Denna kropp behöver förflytta sig för att hämta insikter. Och för att möta Kristus, som det uttrycks på ett annat ställe i brevet.

Perspektiv handlar om seende. Ser gör man från en plats. För att betrakta världen från utsatthetens plats är det nödvändigt att förflytta sig dit med kropp och sinnen. Det är inte bekvämt. Det är att ge sig utanför komfortzonen och utsätta både sig själv och sin världsbild för risker.

För en tid sedan besökte några stifts- och församlingsmedarbetare i Västerås stift en ort i Ljusnarsbergs kommun. Efter ett möte i ett slitet radhus där ett 30-tal EU-migranter bor med 15 barn skrev diakonen Liselott Andersson: ”Skriva, radera, skriva, radera... det går inte att formulera, det går inte att förstå, och det går absolut inte att acceptera...” Hon berättar om det miserabla boendet. Lukterna. Sjukdomarna. Om 15 skolbarn som varje dag missar en dag av sina skolstudier och sin framtid. Men också om ett hjärtligt mottagande på botten av vårt samhälle.

Att enskilda diakoner, andra medarbetare och frivilliga gör denna obekväma vertikala förflyttning är bra. Det är inte ovanligt och det är absolut inget nytt. Utmaningen är att positionsförflytta själva den diakonala blicken, det diakonala hjärtat, hjärnan och handlingen. Eftersom vi numer är överens om att diakoni är hela församlingens uppgift handlar det om att förflytta den administration, den ekonomi, den teologiska reflektion, den beslutsapparat och den handling som utgör diakonins motor. Och om man ska följa biskopsbrevets tanke: även den kyrkans gemenskap som visar vägen mot och själv bör utgöra diakoni. Hur åstadkommer man detta i en majoritetskyrka som länge levt i förvissningen om att det mesta är som det ska?

Biskopsbrevet anvisar steg på en sådan resa. Blicken på medmänniskan. Kontakt med den egna bräckligheten. Ömsesidigheten i varje relation. Främja egenmakt. Söka av underifrånperspektivet. Behovet av att se och analysera, höja kompetens och utveckla. Trots många goda uppslag och en och annan spetsig utmaning är det ändå som att tonen i brevet faller tillbaka i den skenbara trygghet bilderna förmedlar. Så måste det kanske vara i ett biskopsbrev och det säger väl egentligen bara att ord inte räcker.

Därför är det synd att bilderna inte vågar utmana en aning. Vilket en av dem ändå gör. Den som visar en volontär som tar emot ett flyktingbarn som just klarat resan över Egeiska havet. Den visar en skakad människa. En människa som förlorat balansen. Det är en dugande bild för vad vi måste våga göra som kyrka för att ta den diakonala uppdraget på allvar. Att våga riskera balansen. Värdigheten. Tryggheten i våra rutiner och planer. Avsäga oss makt över vår kallelse.

Anders Hagman
stiftskonsulent Västerås stift