Dra inte alla män över en och samma kam

Jonas Lindberg skriver på ledarplats i Kyrkans Tidning, nummer 48/17 att ingen efter #vardeljus längre kan ifrågasätta att det finns ett systematiskt, djupgående problem som handlar om hur vi män relaterar till kvinnor.

Med risk för att svära i kyrkan så ifrågasätter jag detta. Jag förstår inte hur vi utifrån 300 anonyma berättelser som författats i en sluten Facebook-grupp kan dra några som helst slutsatser om vare sig problemets systematik eller djup. Det vore rimligt att först inhämta statistiskt säkerställda data och verifierbara fakta. Sådan tillförlitlig information bör dessutom innefatta även kvinnliga förövare och manliga offer för att vara relevant.

Lindberg skriver att vi män uppenbarligen inte är färdiga med att bearbeta vår kvinnosyn. Jag förstår inte hur han kan veta något om min kvinnosyn. Och vad vet han om kvinnosynen hos alla andra miljontals män och pojkar i kyrkan? Det är inte rimligt att Lindberg på detta sätt självsvåldigt gör sig till talesperson för massor av människor som han aldrig har träffat. Män är inget kollektiv. Alla människor är värda att bli behandlade som unika individer, detta torde gälla även män.

Lindberg skriver att vi män behöver bli påminda om att vår fysiska styrka alltid är ett potentiellt hot mot kvinnor. Det är enligt min mening ingen bra idé. Vi har under lång tid arbetat för ett jämställt samhälle och en jämställd kyrka. Vad händer med frukterna av det arbetet om alla män går runt och betraktar sig som potentiella hot mot kvinnorna i deras närhet? Det blir nog svårt att mötas på lika villkor då.

Han skriver att vi män bör bli mera medvetna om att också komplimanger och blickar kan vara oönskade. Här finns en parallell till uppropet #vardeljus eftersom de skriver att män ”uppmuntrats, befordrats och tagit plats på icke-mäns bekostnad”. Av dessa påståenden förefaller följa att uppmuntran och komplimanger mellan kvinnor och män är ovälkommet i kyrkan och att män bör vika undan med blicken när de möter kvinnor. Män bör dessutom ta mindre plats. Kanske bör de till och med gå ur kyrkan?

Det Lindberg skriver är orimligt. Kan vi inte pröva att tänka så här istället. Kyrkan är en plats där alla får vara starka, rakryggade och självständiga, såväl kvinnor som män. För då vågar vi säga ifrån direkt när någon behandlas illa, oavsett om den som drabbas är kvinna eller man. Kyrkan är en plats där alla får växa. För det sker inte på någon annans bekostnad. Kyrkan är en plats där vi får vara olika. För alla är lika värdefulla.