En diakon ska stå på de förtrycktas sida

Vi får aldrig gömma oss bakom politiska beslut, aldrig frestas av tanken att blunda för verkligheten därför att den är så svår att härbärgera. Vi är inte en myndighet. Vi är kyrka, skriver två diakoner.

”Varför är jag så värdelös?”, “Varför säger de att alla människor är lika värda när det inte är sant?”, “Ingen har lyssnat eller tagit min berättelse på allvar… ”

Det är några röster från människor som lever som papperslösa i Malmö idag. Som kyrka och som medmänniskor vill vi givetvis inte att någon ska känna så, men när nu jakten på papperslösa har intensifierats genom att gränspolisen tar hjälp från socialtjänsten, civilklädda poliser åker ut till papperslösas adresser, står utanför skolor och socialkontor är det inte så konstigt. Det finns inga fredade zoner har gränspolisen varit tydlig med och därmed är papperslösa ständigt jagade.

Vad kan vi då göra? En diakon ska försvara människors rätt och stå på de förtrycktas sida. Just nu är de papperslösa ytterst utsatta. Även om papperslösa enligt lag har rätt till sjukvård och barnen har rätt till skola, så är det nu många som inte upplever detta som rättigheter. Människor vågar inte uppsöka vård. Barn vågar inte gå till skolan.

Som diakoner och diakoniarbetare kan vi inte ändra politikernas eller myndigheternas beslut, och ändå måste vi fortsätta stå där. Bland de utsatta. Vara med dem, skrika ut deras utsatthet och göra det vi kan för att göra världen bättre. Vi får aldrig gömma oss bakom politiska beslut, aldrig frestas av tanken att blunda för verkligheten därför att den är så svår att härbärgera. Vi är inte en myndighet. Vi är kyrka.

Under helgerna sjunger vi om att låta dem som fryser och är rädda sitta vid vårt bord, vi sjunger om kärlek, om hopp och om tro. Förstår vi vad vi sjunger? Menar vi det? Vad gör vi när det är på riktigt? Sångerna vittnar om den verklighet som är vår. När det blir kallare måste vi bjuda in än mer. När det blåser måste vi orka stå kvar. När vindarna blir hårdare måste vi stötta varandra.

“Varför är jag så värdelös?” Ingen människa skulle behöva ställa den frågan. Ändå är det så. Nej, som kyrka kan vi inte ändra på politikernas eller myndigheternas beslut, men för den skull får vi inte bli passiva eller ryckas med i vindar som berövar den enskilde sitt människovärde.

Som kyrka kan och ska vi inte bedöma enskilda människors val för sina liv. Det är mycket vi inte vet, men basen har vi i övertygelsen att varje människa är skapad till Guds avbild.  

Som kyrka i denna tid måste vi fortsätta stå kvar och vara än tydligare med vårt budskap om människors lika värde. För kyrkan får en människa aldrig reduceras till en siffra i statistiken. Som kyrka här och nu är det vårt uppdrag att stå kvar, att våga se våra medmänniskor som nu är rädda, att lyssna på deras berättelser, att ta dessa berättelser på allvar och att vara en röst för de röster som annars inte hörs.

Ett steg på vägen: www.juluppropet.se

Christina Ohlsson
diakon

Britta Abotsi
församlingskurator

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.